Vi har setts en del det senaste, sprungit på varandra i korridoren. Och det finns något där som glimtar till. Det är som att vi har ett gemensamt språk och när vi säger en sak hör andra omkring något annat. Väl maskerat, oskyldigt och helt vardagligt. Men det är inte vardagligt, han får något att fladdra inom mig. det är inte mitt hjärta, det är något mer rått, enkelspårigt och nervigt. Men han fattar mig och jag vet att vi kommer krascha in i varandra fler gånger.
