Uh-huh! I think you're movin' in too close But I think that it's my body wanting it the most,

Så blev det dags för årets fest på jobbet. Jag hade varit bortrest i jobbet, fått en massa inspiration och var ganska hög på det. Men också trött och uppe i varv. Jag och B är inte alls i fas när det gäller jobb och familj. När jag är borta sliter det på honom och den här gången var det en hel del som krockade. Det kändes inte bra samtidigt som det är en kick för mig att utvecklas på jobbet. Festen var avslutet på ett grymt bra år och också på en intensiv period.

Jag och J hade inte haft mycket kontakt, det har vi aldrig utanför jobbet. Och på jobbet är vi i 95% väldigt professionella och snackar jobb- inget annat. Jag och min närmsta kollega sladdade in direkt från ett möte. Nystassade och förväntansfulla. Festen blev episk, det var så många fina samtal och grymt bra dansmoves som vi fick uppleva den kvällen. Jag satte mig för att pausa från allt dansande och helt plötsligt satt han bredvid mig. Jag var nog ganska neutral till en början för jag hade tröttnat på att vi undviker ämnen och jag ville inte hamna där igen. Men det räckte att se in i hans ögon så visste vi båda två.

Kvällen rundades av med en lugn efterfest och sedan lyckades vi på något sätt bli ensamma och gick tillsammans till hotellet. Jag minns att han tog min hand och våra fingrar flätades ihop. Jag minns att jag tyckte att vi var oförsiktiga. Vi hann inte komma in på rummet före vi kysstes. Jag kommer inte ens ihåg hur mina kläder hamnade på golvet men det gjorde dem. Jag visste inte före den här kvällen vad multipla orgasmer var för något och jag åkte inte hem förrän kl 7 på morgonen.

There's no way that it's not going there With the way that we're looking at each other

Jag och J sitter i en bil. Samtalet började som två kollegor emellan, vad händer i helgen, hur går det på jobbet yada yada. Sedan börjar vi prata relationer, hur vi ser på våra egna relationer. Hur vi tycker att man ska agera i olika situationer. Hur vi känner för varandra. Hur det blev så här, varför det är så här. Och det är som att våra vanliga rationella, nyktra och ansvarsfulla jag luckras upp totalt. Vi förstår det inte någon av oss. Vår gräns går ändå här, jobbet måste vara jobbet, men vi ses aldrig utanför jobbet så när ska vi mötas om inte där. Allt är en enda röra och jag vet inte vilket ben jag ska stå på.

Vi ser på varandra och säger att det inte får hända igen men vet båda två att det kommer hända igen.

I want it to hurt just a little Hurt just being with you

Efter den sommarnatten fick J kalla fötter. Han fick lite halvt panik, ångest och allt på en gång. Han såg till att bli ensam med mig på jobbet och var supertydlig med att detta hade varit sista gången. Det kan gå riktigt illa för oss båda om vi fortsätter så här. Rent rationellt hade han ju såklart helt rätt. Det skulle bli pinsamt för oss båda om detta kom fram och på hans sida familjemässigt skulle det betyda slutet. Så jag backade, jag stängde av honom.

Det gick några månader och vi var iväg igen. Jag tror att vi båda hade förberett oss för att undvika varandra, dock svårt i en grupp om tre. Någonstans på natten var han hos mig igen och vi sa att kanske skulle rensa luften. Att vi ändå känner att jobbet funkar men att det är svårt att glömma och låtsas som att inget hänt. Jag markerade till och med genom att stå på andra sidan rummet. Vilket ju blev löjligt och jag minns att vi skrattade åt det.

Jag frågade vad han ville. Han ville ta i mig och jag kunde inte förneka att det var det enda jag ville. Jag berättade om min och B:s överenskommelse och sa att det inte ens var jag som var låst. Hans blick brände i mig när jag berättade det där och jag var inte på andra sidan rummet längre, jag var någon annanstans, där hans fingrar grävde sig in i mitt hull. Där han tog tag i mitt hår bestämt men varsamt för att kyssa min hals. Där mina fingrar knäppte upp hans skjorta. Och vi var förlorade igen.

You're so outta line You make me bad and I don't know why But that's what I like about ya

Jag och B säger att vi ska försöka vara mer öppna, vi ska våga lita på varandra och släppa på våra gränser. Och jag känner mig faktiskt väldigt spänd och förväntansfull. Men också splittrad, jag har aldrig någonsin gjort det här förut. Hur blandar man inte ihop personer och hur delar man på sig.

Samtidigt är de här två männen så olika.

B är lugn och väldigt...snäll. Han är känslig och inte så framåt. Han tycker inte om att vara i centrum och han kan nog uppfattas som lite anonym. Han har världens finaste hjärta och tycker om att få andra att må bra. Han älskar att vara pappa och han älskar att vi bor i hus, han hämtar, lämnar, städar och tar sig tid. Han kan vara lite omständlig och ospontan men uppskattar när jag är det för oss båda. Han älskar mig mjukt och får mig att känna mig trygg. Det är underbart men kan också vara svårt att verkligen känna passion i.

J, han känner jag inte på djupet- för det är så han vill ha det. Han är charmig och lite autoritär på samma gång. Han har sinne för humor och får mig verkligen att gapskratta. Han triggas av min vilda sida och tar fram det snuskiga i mig. Han får mig att känna passion, osäkerhet och som världens sexigaste på samma gång. han får mig att känna mig förlägen av en blick, han tittar på mig och ser mig.

Å ena sidan är det väldigt lätt att skilja på dem. Den ena delar jag ett liv och en vardag med. Jag vill att han ska hålla om mig när det stormar. Den andra vill jag inte prata med, jag vill bara att han ska ta i mig och göra snuskiga saker med mig.

Mycket handlar nog om att jag inte är van vid att känna mig "beskyddad", det låter så sjukt löjligt. De som känner mig skulle säga att det är så olikt mig. Jag är stark, självständig och står på mig. Men det finns såklart en liten person där inne som bara vill känna att jag är trygg på ett annat sätt. Jag hade aldrig kunnat leva med J, vi har kul ihop men vi är inte kompatibla i det mesta. Jobbmässigt bråkar vi mycket och jag förstår inte hur han tänker. Och jag vet att han känner detsamma om mig. Det är väl en del av den elektriciteten vi delar..

För att vara tydlig. Jag och B har vid den här tiden en överenskommelse. Det han har på sitt håll håller han för sig själv och vice versa. Det råkar bara vara så att det jag har på mitt håll inte är helt okomplicerat, vilket den här typen av uppgörelser borde vara.

We just keep coming back Like we forget to forget Forget to forget about us

...och vi hade en helt fantastisk sommardag på jobbet tillsammans. En blandning av sköna människor från jobbet som möttes för ett event. Dagen avslutades vid havet, med bubbel och en magisk solnedgång. Natten fortsatte med mera fest och överraskande utflykter. Och när alla andra droppat av var det bara vi kvar..igen. Och händer trevade under bordet, långa blickar utbyttes och vi försvann ut i sommarnatten. Vi landade på ett undanskymt ställe för att prata men som slutade med sex under stjärnorna och efter den gången var det som att vi båda kapitulerade. Vi började prata om att fortsätta ses vid sidan av, vi insåg att det var för svårt att vrida tillbaka och låtsas som att det här inte var någonting. När jag kom hem berättade jag för B...

I feel it in my body when you are around

Någonstans efter den andra gången förändrades något mellan mig och J. Vi blev väldigt medvetna om varandra och vi blev obekväma. Vi blev allt som vi lovat att vi inte skulle bli. Han försökte hålla distans genom att ignorera mig. Jag försökte få tillfälle och prata för att veta var vi stod. Men vi fortsatte gå om varandra och jag höll på att bli tokig.

B och jag kämpade på hemma, barnen och all vardag som pockade på tog all energi och att jobba på oss fanns liksom inte. Sommaren närmade sig och vi började planera semester. Ett gemensamt intresse gjorde att vi kom lite närmare men det frestade också på. Vi hade ett gemensamt liv men vi var liksom utcheckade och sårade varandra. Han flydde till henne och jag flydde till jobbet. Jag jobbade mer än vad jag behövde för jag ville inte vara hemma. 

Jag släppte taget om J. B sa att han släppte taget om henne han med...

Sedan kom bakslaget, jag hittade sms i B:s telefon som var...minst sagt utmanande och definitivt var början till något fysiskt. Och jag visste inte vad jag skulle tro, han sa att han inte visste, att han älskade mig och alltid hade sett ett liv tillsammans med mig men att han inte visste vad han ville nu. Och jag var sårad men jag förstod ju. Vi kanske inte kan ge varandra ALLT. Vi kanske inte klarar att vara varandras allt hela tiden. Vi kanske bara lägger upp för att misslyckas. Men jag är så jäkla säker på att jag älskar B. Han är den bästa personen jag någonsin träffat och jag vill inte vara med någon annan. Jag vill tydligen bara vara fysisk med någon annan....och han hade byggt upp en känslomässig relation med henne.  Där började jag nog inse att jag på riktigt börjat skilja på känslor och fysiskt attraktion. Även om jag inte var helt klar med hur allt hänger ihop för mig fick jag verkligen rannsaka mig. Han vill att allt ska vara rättvist och jag menar på att en känslomässig relation och en fysisk inte är samma sak i min värld. Deras relation konkurrerade med vår..

Så kom sommaren och jag och J skulle spendera en hel dag/kväll tillsammans på semestern för jobbets räkning...

You touch me and it’s almost like we knew That there will be history between us two

Det var så längesedan nu att jag nästan inte minns alla gånger vi kolliderat med varandra och inte kunnat ta oss loss. Att spänningen måste få utlopp någonstans. Vi dansar omkring på var sitt håll men vi har alltid ett öga på varandra.

Jag tror att andra gången var på ännu en resa. Ett halvår senare. Vi hade båda känt att det varit spänt mellan oss sedan senast och att vi borde lägga korten på bordet. Han hamnade i mitt rum. Jag förklarade att jag aldrig känt en sådan attraktion. Att vi kanske bara måste få det ur systemet, genom att prata? Han sa att om vi öppnar dörren kommer vi inte kunna sluta. Att han egentligen bara ville vara nära, sova ihop. Han stod nära och jag vet inte vem som tog första steget men vi kysstes igen och vi hamnade på sängen. Och vi ville bara vara hud mot hud. Men jag minns att vi stannade upp och såg varandra och försökte övertala oss själva att vi visst kunde sluta. Och jag minns att jag inte kände igen mig själv. Jag var helt orädd, öppen och....sexig. Och jag minns att jag förvånade mig själv genom att vara helt naken och ärlig. Och han kunde inte släppa mig, han smekte av mina kläder och undrade vad jag gjorde med honom. Sen fick jag min livs orgasm.

Efter det var vi tillbaka i en ovisshet, vi var vilsna och fick aldrig möjlighet att prata. För honom är det värre på ett sätt, han har en maktposition gentemot mig och skulle kunna förlora jobbet. För mig skulle det ändå innebär en otrolig skam. Mycket pga av den jobbrelation vi har, vi har ofta ganska mycket diskussioner som i andras öron kan låta hårda. Jag har haft mycket åsikter kring hans ledarstil och faktiskt inte riktigt gillat honom som person. Och där står vi fortfarande, vilket ju är så sjukt. En psykolog skulle nog veta exakt vad detta beror på, men jag skulle säga det är väldigt olikt mig. Jag är van att uppfattas som tydlig och mjuk.

Jag fortsatte prata med min man. Men jag berättade inte alla detaljer, jag var fortfarande så säker på att jag ville stanna i vårt äktenskap. Och han kände likadant, på något konstigt sätt fanns det inget att förlåta för han var också någon annanstans. Jag var inte känslomässigt involverad, men fysiskt. För honom var det tvärtom, för honom var det en känslomässig relation som hade en touch av fysisk attraktion som var odefinierbar och sekundär. För mig har det alltid varit den typen av intimitet som känts värst, att dela sina drömmar med någon annan. Vi var på två olika planhalvor och försökte lappa och laga det som fortfarande höll oss samman, vad nu det var. Så vi gav varandra tillåtelse så länge vi var öppna med varandra, något jag hade supersvårt med av någon anledning, förmodligen för att jag verkligen inte ville att han skulle bli sårad.

Jag kanske borde ge männen ett namn. Min man får heta B och han på jobbet J.

Cause I knew you were trouble when you walked in

Och jag svarade att vi absolut inte ska göra det. Att vi båda förstör för oss själva. Att vi borde vara rationella. Så tog han min hand och all spänning vi haft oss emellan blev elektrisk. Det var som en film, jag kände hur min kropp förändrades, andningen blev tyngre, jag blev varm och min hand lade sig över hans kind.

Sen kysstes vi, och det var en sådan passion som en bara läser om. Det hände inget mer än kyssar den kvällen. Vi gick åt var sitt håll, till var sitt rum och var nog lika fysiskt frustrerade båda två.

Veckan efter tog vi en biltur och var båda helt överens om att detta inte skulle hända igen. Att det var vinet och resan och att det absolut inte fanns någon spänning kvar.

Jag gick hem till min man och berättade att jag känt attraktion för någon annan, att jag kysst någon annan. Och vi kände både två i stunden att jag förmodligen föll dit på grund av att saker varit så konstiga mellan oss. Samtidigt startade en intressant diskussion som fortfarande pågår. Den handlar om vad attraktion för någon annan egentligen handlar om, är det för att vi är på en annan plats idag eller handlar det bara om kemi. Och vad gör vi med den, är det ok att släppa på "reglerna" för en kväll, vad händer då och kan vi unna varandra det? Vi är inte speciellt svartsjuka någon av oss men handlar det om att vi tidigare alltid varit så trygga med varandra. För mig var det skönt att öppna den här dörren, det var skönt att prata om sånt här. För honom var det en ny värld, något han aldrig varit bekväm med. Han insåg att hans relation till hon på andra sidan häcken utvecklat honom som person otroligt mycket och visste inte om han var villig att släppa den relationen helt. Och jag visste inte om det var det jag ville heller...

Begränsar vi varandra när vi sätter regler? Lever vi i någon gammal mall för hur äktenskapet måste se ut. Är det vetenskapligt att vi måste leva i tvåsamhet? Jag är jättesplittrad. Jag är väl i tanken att jag inte riktigt vill veta om han gör något med någon annan, för jag har för dåligt självförtroende för att bli jämförd. Han vill veta för han tycker att det är lite spännande och sexigt att tänka på mig med någon annan...

I only bought this dress so you could take it off

Så kom den där dagen. När vi skulle åka iväg tillsammans, en liten grupp på ett roligt uppdrag. Alla var uppsluppna och när middag och vinet var avklarat och de flesta droppat av var vi kvar, lite som det brukar bli när jag tänker efter. Vi fastnade i djupa samtal och känslan av att vi inte ville slita oss. Och sen sa han orden. Jag vill kyssa dig och jag vet att jag inte borde. Men den här spänningen oss emellan gör mig tokig.

Kissing other people...

När man vet så vet man. När magkänslan är tecken som man ignorerar. När man undviker ämnet för att man är rädd för svaret...

Jag såg det redan från början. Det fanns en gnista mellan dem. Min man och den andra. Söt, självsäker och lyckad på jobbet. Så mjuk och barnkär, så lugn men ändå glimten i ögat. De är så lika men ändå inte. På något sätt klickade hon och jag också och vi blev vänner. Vänner som pratade och öppnade oss för varandra. Vänner som delade attraktion för samma man- min man. Ju mer deras attraktion växte, desto mindre ville jag vara med. Jag drog mig undan, blev ingen trevlig fru, var gärna iväg med jobbet. Jobbade gärna länge, tränade mycket. Och tänkte att vad bra att han har henne när jag är borta, då kan jag få mer tid för mitt. Men det funkade inte riktigt så.

Tillslut blev hela familjen lidande. Tillslut började vi att tycka mindre om varandra, vi slutade lyssna. Precis som Mollys sjunger, "Nu fyller vi mest ut en tystnad. Vi frågar men har slutat lyssna". Och det var hemskt. men jag började jag prata och fråga och undra. Och han hade inte fattat, han hade inte fattat att han tyckte om henne, mer än som vän och han hade inte fattat att det kanske gått för långt. Och vi pratade och grät och undrade om allt var över. Men vi ville båda samma saker, vi ville ha kvar vår familj och vi ville kämpa. Samtidigt fanns hon fortfarande där och det liv jag skapat vid sidan av gick inte bara att stänga och vi levde i ett vacum i över ett år. Vi missförstod , förstorade och älskade. Men vi kom på något konstigt sätt varandra närmare än någonsin. Samtidigt var det som ett öppet sår, något som skakat oss i grunden och något som inte stängdes.

Och jag...jag hade mött någon som var som henne, fast det var en han. Han gjorde att min kropp gick i lågor bara av en blick. Han lade en hand på min hud och allt försvann. Skillnaden var att jag aldrig blandade in honom med familjen. Han har alltid varit något parallellt. Och jag har varit öppen mot min man att attraktionen finns och att vi varit fysiska.

Det handlade inte om barnen varannan vecka, att jag ville veta allt om honom, att bli kär. Det var inte han med stort H. Det var en rå, djurisk attraktion, en elektricitet som inte går att ta på. En passion som jag aldrig varit med om. En jag-kapitulerar-ta-mig-hur-du-vill-spänning. Det låter sjukt, jag vet. Men så var det. Och vi höll emot, vi stretade emot med allt vi hade- i ett år.

Det var här min man faktiskt öppnade dörren på glänt. Han förstod att jag kanske skulle glida iväg om jag inte fick frihet. Men vi gjorde nog saker i fel ordning och pratade för lite om gränser och förväntningar.

Den som är den..

Okej, jag kanske borde berätta lite om mig själv så att det inte blir helt fel bild här. Jag tror att de flesta vet och förstår att det finns många lager och toner av olika människor. Jag har nog alltid varit väldigt lätt att läsa och jag vet att jag ses som en känslostyrd person. Den berömda spindeln i nätet och den som gärna hittar på roliga grejer.

Jag träffade min man (B) när jag var 19 år och han 25. Vi förlovade oss efter fem år, gifte oss ett par år senare och sedan följde tre underbara barn i rask takt. Han är lugnet, bomull och rationell. Jag är det vilda, sociala och överraskningarna. Han är inte kommunikativ och ganska tystlåten. Jag är ofta i centrum och höjer rösten när jag diskuterar.

I alla år har vi kompletterat varandra, jag har satsat mycket på jobbet och varit tydlig med vad jag vill. Han har inte alls vetat vad han vill jobbmässigt men alltid varit otroligt duktig på det han gör. Jag vill avancera i karriären och han har velat vara hemma med barnen.

Självklart gör våra olika personligheter ofta att vissa saker skaver.

För två år sedan hände något i vårt förhållande som skakade oss i grunden. Han har alltid varit otroligt traditionell i sina värderingar och jag följsam i det. Jag har alltid varit lite rädd för att bli som mina föräldrar, de gör ALLT tillsammans. Men de är inte det där gulliga kärleksfulla paret som klappar varandra på kinden och kompromissar. Nej, de gör allt tillsammans men tjafsar också om precis allt. Jag tror det är därför jag alltid varit noga med att ha ett eget kontaktnät, mina egna vänner och egna intressen. Han- not so much, hans vänner är visserligen hans gamla barndomsvänner- men numera är det mer "våra" vänner. Han har aldrig haft någon nära vän som han berättar allt för, det har varit jag som haft den rollen för honom.

Därför har det kanske blivit lite automatiskt så att han gjort mer saker med barnen eftersom jag har mer omkring mig. Inte minst jobbet. Jobbet som jag verkligen älskar, trivs med och utvecklas så mycket igenom. Det blir lite jobbresor kanske 4-5 ggr/år men inte mer och aldrig längre än två nätter så jag tycker själv inte att jag är borta mycket. Men det klart att det gör att det uppstår diskussioner. Jag brukar tänka i mitt stilla sinne att det aldrig varit några konstigheter om jag var man, jag är den som tjänar mest och också jobbar mest- och därmed lägger lite mindre tid i hemmet.

Hans traditionella värderingar handlar också mycket om trohet och att inte förstå att man kan vara attraherad till andra. Och jag har varit följsam i det, för jag vet vilken fantastiskt fin man jag har. Jag har som jag skrev tidigare aldrig egentligen varit attraherad av någon annan under vårt förhållande. Det har dock varit många nya kontakter iom att jag bytt jobb en del under de senaste åren- vilket såklart kräver mer tid och relationsskapande.

För drygt tre år sedan blev våra barn bästa vänner med en tjej som bor i vårt område. De var oskiljaktiga. Och i samma veva började vi umgås hennes föräldrar. Det var så enkelt, vi bor nära, trevliga, roliga och barnen lekte konstant. Men efter ett tag skiftade parumgänget till att mamman och min man hängde mer och mer ensamma med barnen när jag och hennes man jobbade/var på annat. Också väldigt praktiskt kan tyckas....

Att känna sig ut och in, rätt och fel på samma gång

Jag skriver, raderar, skriver igen och raderar...rädd för hur jag ska uppfattas. Rädd för att vara ärlig inför mig själv. Rädd för att inte kunna uttrycka mig. Rädd för tårarna. Rädd för att livet ska rämna. Rädd för att om jag skriver ner det blir det på riktigt. Rädd för alla fel beslut jag tagit. Rädd för att inte kunna kontrollera mina känslor. Rädd för den jag är just nu, just idag.

För sanningen är, att jag är en sån där. En sån som inte kunde kontrollera mig. Som varit gift i över tio år utan att ens varit attraherad av en annan man. Som helt plötsligt träffade någon annan som slog an något annat i mig. Som fortfarande älskar min man, men attraktionen till den andre går inte att blunda för. Som börjat skilja på attraktion, sex och känslor. Som lever något slags dubbelliv. Som börjat prata med sin man om öppet äktenskap, hur skulle det funka? Är det värt det? Betyder det att vi inte älskar varandra, men vad betyder det då? Som vill ha kvar kakan och ändå äta den. En sån där...som jag aldrig trodde att jag skulle bli.

När livet händer omkring oss

När livet händer...

Jag har känt länge att jag behöver ha en ventil, ett lufthål att andas genom. Att kunna och våga vara naken och ärlig. Här är det, när livet händer...