Du håller handen över varningstexten fast jag vet.

Så är det två dagar senare och vi är på kontoret. Och hans approach är lite annorlunda. Jag känner det direkt när jag kliver in på hans kontor. Han ber mig att sätta mig - men jag ser att han egentligen bara vill jobba igenom sin lista och åka hem. Ingen återkoppling till tidigare i veckan, ingen blinkning till att "du vet vad jag vet".

Och han är noga med att vi ska sitta tillsammans med andra på lunchen och det är okej för mig men svängningarna få mig så ur balans. Sen kommer han förbi för att säga hej då. För att önska fin semester. För att säga att nu ses vi inte på fyra veckor.

Och jag ställer mig upp för att kunna se honom ordentligt i ögonen. Då skopar han upp mig i en varm kram. Som säger så mycket. Den säger allt han inte kan säga just nu. Och jag förstår att ångesten återigen river i honom och han hatar när vi inte bara kan vara transparenta.  Och vi bara står där, sen är det hej då och ha en fin semester. Men någonstans gav den här veckan mig klarhet än någonsin.

Every time you come around, you know I can't say no Every time the sun goes down, I let you take control..

Så är det sista veckan före semester - igen. Vi lämnar ytterligare en corona-vår bakom oss. En vår som varit mer harmonisk än förra året. Men också en vår som gett mig insikter. Och jag har fått en distans som jag - visserligen bara trodde - givit mig klarhet i vad jag inte behöver.

Men igår, då revs muren flera gånger om och jag insåg en gång för alla att jag är inte tokig och jag är inte heller den enda som tänker på någon annan. För igår var vi ensamma en hel dag. Jag och J, en dag i solen med olika anledningar att lämna kontoret tillsammans. Vi åkte bil, vi pratade och jag insåg hur jävla mycket jag saknat det. Saknat honom. Och det fina var att det krävdes absolut 0% alkohol för oss att att vara ofiltrerade tillsammans. Han tog initiativ till att ta upp saker vi gjort tillsammans, både roliga men också förbjudna saker. Och jag var ärlig och sa att jag fortfarande ville röra vid honom, att han är speciell. Men att det inte betyder att jag tänker på att lämna för hans skull. Att det inte är på det sättet.

Vi pratade om hur vi mår, om roliga situationer, vi åkte förbi stället jag växte upp på och jag berättade om min första kille, stället man åkte till om man vill hångla ostört, om var jag brukade paddla kanot och om barndomens somrar. Det kändes naturligt och helt okej att han sett mig utan kläder. För han vill mig väl, han ville inte stänga dörren. Och det gör mig både glad och förvirrad. För så många gånger jag suttit med hans ångest i min famn och varit både arg, besviken och ledsen. Igår sa han att ångesten bara handlar om att han är chef. Och det kändes fint på något sätt. Och jag sa att jag aldrig sagt att jag inte vill att detta ska hända igen, att jag bara väntat på att han ska vara helt ärlig och uppriktig utan alkohol. Jag vet att det är viktigt för honom, att poängtera att vi inte handlar om fylla och det är kanske barnsligt men det är en sån jäkla bekräftelse. Hösten känns varken sorglig eller långt borta längre och jag hoppas på ännu mer klarhet och kanske en ny slags vänskap.

Först kommer semester och djupa samtal med min man, han är helt slutkörd och jag unnar honom så mycket att få landa.