Chills when you talk Chills every time you say my name It's the way that it feels when we touch

Vi pratar över video när vi behöver, precis som på jobbet. Vi interagerar inte mer än när det faktiskt är nödvändigt. Vi intalar oss att vi inte har någonting. För vi har inte det där som är rumsrent och okej. Vi har något annat , som är förbjudet, fel, rödlistat. Skammen över vad vi gjort med varandra borde ta över, borde sätta punkt och stopp. Attraktionen drar åt andra hållet.

Och jag trodde att det bara var jag. Jag vet såklart inte vad som händer hos honom på andra sidan skärmen. Vad som händer i hans andra videomöten. Men jag ser de små tecknen i våra. Och jag tror alltid att jag inbillar mig. Men när han ringer upp mig några minuter före alla andra, för att bara få se varandra i ögonen en kort stund. När han flyktigt säger att vi behöver ses för påskrift av papper (vilket såklart är sant) och jag ser att vi båda får en glimt i ögonen. Jag tror inte det kommer hända något mellan oss på länge länge. Jag tycker så mycket om känslan att det finns en nerv, att jag kanske måste dra efter andan en extra gång för att lugna mig. Att jag tänker på honom när jag tillfredsställer mig själv. Jag tycker om att med oss är det aldrig riktigt över. Och någonstans är det skönt med en försäkran att vi inte vill mer, det är den känslan som gör det så härligt sexigt. Jag kan inte hjälpa att jag tycker om att det är sexigt.