Cause when I'd fight, you used to tell me I was brave

När vi ses är det som den mest naturliga sak i världen. När vi inte ses är det som det mest onaturliga i världen.

Alla är på kontoret olika dagar nu, för att försöka komma tillbaka i en normalitet. Mina dagar var inte samma som hans. Han justerade det. Nu ses vi på kontoret ibland istället för att aldrig ses. Jag vet inte om det är tillfälligheter eller om det är jag som inbillar mig. Att han verkar vilja ha mig nära, men inte för nära. I sin omgivning men inte i sin innersta krets. På avstånd men också hudnära. När han snuddar vid mig ibland rycker jag till som att jag blir bränd. Som att det enda jag vill är att hålla avstånd. Fast det är helt tvärtom.

Det är som en dans. Vi åt lunch tillsammans idag, ensamma. Men det är som att vi båda bara vill upprätthålla det normala och vardagliga. Jag skulle aldrig få för mig att prata om det som varit. Han bjöd med mig på en konferens som jag inte skulle varit med på. Detta är absolut professionellt och jag vet att han tycker att jag har en roll där. Men jag vet också att han gick emot andra personers viljor för att jag skulle få följa med. Jag vet att det kommer utbytas blickar, men jag är ganska säker på att vi kommer hålla oss neutrala. Jag bara funderar på var min frustration kommer sippra ut för jag tänker redan på hans hud mot min. Han läppar mot min tunna hud. Hans fingrar, hand tyngd, vår andhämtning.

At least I showed up, you showed me nothing at all

"Kom ner till jobbet till veckan så att vi får ses" säger han mitt i ett samtal. Jag vet inte svarar jag. Det gör nästan ont med tystnaden mellan oss. Så spelar ett litet leende i min mungipa och han ler stort mot mig genom skärmen. På torsdag är jag nog inne säger han. Mmm jag kanske kommer ner då.
Jag var där - inte han, och jag kände att jag blottat mig totalt. Varför i helvete gör jag honom till viljes. Vill han bara se om jag gör som han säger. Tidigare är det han som varit svag, nu är det jag. Den här isoleringen har fått mig att bli nedstämd och gnistan börjar slockna. Jag letar bara efter något eller någon som kan tända den. Jag är inte närvarande någonstans. Jag leder inte mitt eget liv, precis så känns det. Det känns som att jag behöver bli arg för att bli hörd. Det är inte en glad känsla, jag behöver hitta tillbaka till mig själv- men hur? Och vilket jag vill jag hitta tillbaka till, det där jaget när saker var mindre komplicerat och livet tickade på. Ett det där jaget när den vilda vaknat och tog vad hon ville ha. Jag vet inte själv faktiskt.

You showed me colors you know I can't see with anyone else

Så är vi tillbaka från semestern. Hans ansikte på skärmen, hans välbekanta röst, ögon och mun. Den första veckan känner jag ingenting. Det är som att jag är avdomnad och immun mot honom. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag och sedan fredag. På fredag efter lunch vaknar något i mig, någon slags gnista som får mig ur balans. Jag får djupandas framför datorn för att inte ta upp telefonen och ringa honom. Han är ledig och jag hade tänkt att jag skulle få prata med honom.

På måndag är det samma sak igen, hans ansikte på skärmen. Hans smilgropar och skämtsamma ton. Jag är avdomnad men mild. Sedan ringer han. Vi pratar om veckorna som varit, om hur vi mår och jag säger att jag hatar det här corona-läget. Jag har på tungan att jag saknar honom men jag biter mig i tungan istället.

Vi är tysta och han säger, du och jag har inte setts på länge, när ska du och jag ses?

Jag svarar inte på frågan men lämnar telefonsamtalet med vetskapen om att vi absolut inte är över och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker.

And if you never bleed, you're never gonna grow

Så var semestern över för i år. Det här konstiga året som hittills varit så märkligt, jobbigt och konstigt. Fyllt av distans, restriktioner och isolering. 

Semestern var allt annat än det, trots rekommendationer. Vi bor i en vacker del av landet och har utnyttjat det till fullo. Vi har sett otaliga vackra röda och rosa solnedgångar, känt oss fria, druckit bubbel och träffat gamla och nya bekantskaper. Barnen har också funnit ett lugn och varit mer skärmfria än vanligt. Det har varit fint. Och jag och B har varit nära. Jag älskar honom, det gör jag. Jag älskar honom som ett stilla vackert sommarregn som ger ett lugn, välbehag och pirr. Men...jag skulle inte säga att det är passionerat och jag behöver bestämma mig för vad som är viktigast för mig.

Två av mina närmsta vänner har varit mitt i kriser och separationer denna sommar och det har varit hård och slitsamt. En av dem verkar hitta tillbaka och det är så otroligt fint att se två personer jobba så hårt på sig själva för att pusselbitarna ska passa igen.

Jag är ganska okej med att vardagen är tillbaka men hoppas på några härliga sensommarhelger framöver som håller kvar känslan av sommar <3