Så gick det en sommar och en (obetald) semester. En sommar fylld med introspektion, familjetid och kanske inte så många skratt som vanligt. Jag har känt mig melankolisk och....bara inte lycklig. Jag har haft en dipp. Jag har inte känt mig lycklig i min relation, mina livsval och absolut inte i min karriär.
Jag har på riktigt funderat på om jag är på väg in i den där fruktade väggen. Men jag har någonstans fått inse att jag har en tendens att få riktigt låga dippar. Jag ser inte mig själv som en person som blir deprimerad eller har ångest, men jag kanske har blivit den där personen nu.
Samtidigt händer det väldigt spännande saker i mitt liv. Jag är med i en rekrytering för mitt drömjobb och det är så nära att jag nästan kan ta på det. Men jag kan inte ta ut någonting alls i förskott. Nu har jag gjort precis allt jag kan och får bara vänta. Samtidigt gror det dåliga samvetet, att sitta i möten om att det kommer bli en riktigt tuff och jobbig höst på mitt nuvarande jobb. En otroligt slimmad grupp som redan har för mkt att göra. Men jag mår inte bra här, jag får inte det jag behöver. Och jag hatar att känna att jag inte levererar....för det gör jag inte. Det vet jag att jag inte gör, det handlar om att jag inte är hängiven och engagerad, och det är liksom mina usp:ar i vanliga fall...
Men som sagt, jag har gjort allt jag kan och jag får bara vänta nu...
