Cause he seems like he’s good for you And he makes you feel like you should And all your friends say he’s the one His love for you is true

Ännu en helg till ända - och vilken helg sedan. Hotell och dejt med min bästa vän. Hon som jag kan säga saker högt till utan att hon dömer mig. Fick med mig två döttrar också- som stortrivdes med hotell, restauranger och mys.

Det var verkligen en magisk helg. Jag älskar att ge mig själv treats och efter en sådan här helg känns vardagen alltid mycket mer okej. Jag uppskattar min man och ser på mycket i ett annat ljus. Vi började dock veckan med en stressad dotter - över vad vet varken vi eller hon, men jobbigt är det. Hon är en tänkare som vill vara "duktig". Det är svårt att hitta en balans där och vi hjälper henne så gott det går.

Vi pratade om det en stund och vi kom gemensamt fram till att mobilen definitivt är en av orsakerna till stressen. Hon fastnar i den efter skolan och får inte gjort det hon tänkt. Vi har haft en del diskussioner med båda döttrarna om detta de senaste månaderna och kom fram till att det skulle hjälpa med lite skärmtids-begränsning. Vi får se hur länge det funkar men både skärm- och appbegränsningar har faktiskt varit en stor hjälp för oss och barnen. Jag förstår att det är jättejobbigt att lägga bort mobilen, om vår vuxna hjärna inte alltid klarar det- hur ska då ett barns klara det...?

Sen var det tonåringen, han hade tappat bort sina nycklar. Han är så disträ och har svårt att ta tag i saker. Skolan är tråkig tycker han och han fokuserar mycket på negativa händelser som inte ens är relevanta. I våra ögon vill säga, men jag förstår ju någonstans att de är stora i hans värld. Det är otroligt mkt tjat, påminnelser, förmaningar och kämpande med honom. Ibland exploderar jag väldigt sällan B - även om det händer ibland trots ett fantastiskt tålamod. Och han fixar allt från trasiga cykeldäck och snabbmiddagen. Och han finns alltid alltid där för barnen, jag kunde inte valt en bättre pappa. Jag förstår att det utifrån verkligen inte är logiskt varför jag känner som jag gör ibland.

Samtidigt är i n g e n perfekt. Det är svårt att sätta fingret på varför vi hamnar i osynk. Men en sak vet jag och det är att vi numera har en olika syn på var vi vill framåt. 

Tonårssonen då, ja han har troligtvis ADD, vi har inte gjort någon utredning men har pratat med BUP som behöver fokusera på barn som inte klarar skolan eller det sociala alls. Det är förståeligt, vår tonåring är duktig i skolan, trots att han inte har någon startmotor. Han har vänner, trots att han sällan är med i stora sociala sammanhang och håller sig undan när det vankas bus. Han klarar sig, han är så fin och omtänksam. Samtidigt som han sällan ser hur mkt slack han får från både sina föräldrar och  småsystrar. Hur mycket tid vi behöver lägga på honom och hans läxor. Hur många gånger vi anpassar situationer och aktiviteter kring honom. Hur lite ansvar han behöver ta....jag är så glad och otroligt tacksam att jag och B är ett team när det gäller barnen. Jag har väl sagt att jag älskar honom och vår familj- det handlar inte om det....

Du tyckte att jag gav upp för ofta Kapitulerade för fort Du sa att jag älska dig på låtsas Nåt som jag aldrig gjort

Jag vet att jag gått runt här hemma och varit likgiltig de sista månaderna. Jag vet att jag varit otroligt introvert och inte delat med mig och öppnat upp. Och han förtjänar inte det, inte alls.

Jag vet att jag ger honom alldeles för lite kredd för han är ju mitt ankare, mitt lugn och han som i ärlighetens namn håller ihop vardagen. Han ger 100% för familjen nästan alltid. Han kör och hämtar barn till oändliga träningar och aktiviteter. Han pratar mjukt till tonårssonen som fortfarande har ADD-beteende och låser sig alla möjliga och omöjliga situationer. Han vet vad jag tycker om och inte. 

Men han är inte mitt allt och jag har alltid varit tydlig med att jag inte kommer kunna vara allt för honom heller. Att jag inte vill ha det så. Och det låter så fruktansvärt bortskämt, för jag vet att jag har det så bra. Och ändå är det aldrig tillräckligt. Jag är på något sätt aldrig nöjd, eller handlar det om att jag känner att jag inte har utforskat det jag vill? Jag har det som så många andra drömmer om - men det kanske inte är min dröm.

Ibland känns det som att B fått allt han ville ha. Han har en familj, en hus, en båt. och en fru som på många sätt är hans motsats. Som kan vara ambivalent och lite skavig men som livar upp livet och vardagen.

Jag blev full i skratt när vi tittade på "...And just like that" (SATC reboot) när Miranda lämnade Steve (gud så oempatiskt det lät). Men det var lite det samtalet jag haft i huvudet så många gånger.

Miranda frågar oförstående om det här livet verkligen gör honom lycklig. Att sitta på soffan alla kvällar i veckan, inte ha speciellt spännande sex och upprepa det år efter år. Och Steve ser lika förvånad ut som Miranda är oförstående och svarar att han trodde att det här var det som båda två ville ha. Helt olika våglängder men som fungerat så länge.

Men så fort jag börjar tänka tanken att lämna så kommer den där listan på varför det är så fel fel fel. Och varje gång resignerar jag och fortsätter vänta...vänta på att verkligen veta.