Du höll bara i mig, men aldrig riktigt om mig

Vi pratade häromdagen. Han frågade mig rätt ut om jobbet. Som jag inte berättat att jag sökt. Men han hade sett jobbet och tänkte på mig. Och undrade om jag var på väg bort....och jag såg att han blev glad när jag berättade att jag kommer vara kvar. Ett tag till...

Bara att han fattar mig, vet var jag är på väg, vad jag vill, professionellt alltså. Där är vi så jävla kompatibla. Vi kan fräsa och vara hur taggiga som helst mot varandra i olika diskussioner men ingen av oss tar det personligt. För det är inte DET vi är. Vi är inte personliga eller känslostyrda mot varandra (ok kanske inte 100% sant, det är alltid jobbigt när vi inte pratar och jag inte har möjlighet att läsa honom. 

Många kollegor kommentar honom ofta som någon med dålig koll på människor och kritiserar hans ointresse för sina kollegor. Och jag förstår precis, det tog ett litet tag innan jag såg förbi det- det är inget han är intresserad av att dela med andra för delen. Med mig blev det annorlunda.