The only thing I care about is if you'll meet me there

Jag ledsnade på Blogger och flyttar till Wordpress istället. Välkomen <3

https://narlivethanderomkring0ss.wordpress.com/

Hej då Blogger, tack för de här åren!

It's wanting more that's gonna send me to my knees

Idag var det ljust när jag åkte till jobbet! Det var en så upplyftande underbar känsla och kanske börjar det sega och mörka på både insidan och utsidan ge med sig.

Jag har köpt hem ett förklimakterie-test för att se om det är hormonerna som gör att jag känt mig så låg. Jag ska prata med min läkare om det nästa gång jag ska dit. Jag vill vända det här och jag vill ta reda på den verkliga orsaken till varför jag inte känner mig tillfreds.

För känslan av att jag borde vara lycklig och nöjd förföljer mig. Kanske kommer jag fram till att jag behöver göra stora  förändringar i mitt liv, eller så är det bara något litet som behöver justeras. Eller så är det helt enkelt något hormon som är i obalans. Vad det än är måste jag vara sann mot mig själv.

Helgen som gått har varit så härlig, vi har kommit ur en förkylningsperiod hela familjen och sportlovet har varit lugnt utan några stora aktiviteter. Sonen har fyllt moppe och har påbörjat moped-utbildning. Det är STORT, jag älskar att barnen börjar bli stora och jag älskar hur kloka alla tre är. Sen är tonårshormoner verkligen inget att leka med, det kräver sina föräldrar. Och ändå vet jag att vi är så förskonade med relativt lugna barn som klarar skolan helt okej och har kompisar och verkar må bra - så bra en nu kan må i tonåren och högstadieperioden. Men jag ser dem växa och bli sina egna och det är så förbannat fint. De gör mig så stolta alla tre ❤

If you're gonna let me down, let me down gently Don't pretend that you don't want me

Något ledsamt händer, jag vet att det måste påverka honom. Den person som gick ur tiden alldeles för tidigt har varit en mentor och ledstjärna för honom. Jag vill skriva något fint till honom, få honom att må lite bättre för jag vet att händelsen gör ont i honom. Men jag låter det vara, jag låter honom vara, det är inte min plats. Jag tänker på honom och håller mig undan de platser jag kan tänkas springa på honom. Någonstans vet jag att vi tids nog kommer befinna oss på samma plats.

Jag måste vänja mig av vid tanken på att inte finnas där för honom, kanske aldrig ens som en vän.

Hejdå 2023/Hej 2024

Här kommer mitt första inlägg på det nya året!

Solen skiner över en vintrig stad, jag sitter i ett relativt nytt kontorslandskap och känner mig oändligt trött. Läste tillbaka på januari 2023 och det stod ungefär samma sak där...jag vill så gärna känna entusiasm och bara ha en massa energi över för allt men det finns inte där. Jag känner inte riktigt igen mig själv och det stör mig.

Jag gick ju över den berömda 40-årsgränsen för ett tag sedan och tyckte verkligen att något fysiskt hände, med huden, med kroppen, det mentala. Så märkligt. En bekant skrev ett långt inlägg på Facebook om förklimakteriet och hur dåligt rustade sjukvården är gällande det och hur lite kunskap det finns. Jag har haft den tanken under ett års tid, att det är just förklimakteriet som  slagit sina klor i mig. Jag verkar ha så många av symptomen. Jag ska fråga vid nästa läkarbesök och försöka stå på mig.

En del av tröttheten beror såklart på byte av jobb och säkert i kombination med att en inte är 20 år längre. Då var förändringar bara kul och energigivande. Gud vad jag rantar om ålder nu då, har i stort sett aldrig haft åldersnoja men när det på riktigt blir fysiska förändringar så blir jag lite nojig ändå. Det är alltså inte åldern i sig.

Sen är det annat som skaver, det är så materiella saker som pengar. Jag känner inte att vi har koll på vår ekonomi. Det finns knappt några kronor kvar i slutet av månaden och jag kan inte riktigt förstå det. Vi har två inkomster och även om jag som tjänar mest inte har en jättelön så är den ändå...bra. B fick upp sin lön flera tusen förra året och ändå är det som att allt bara rinner mellan fingrarna. Vi gör ju liksom inte något av det som vill egentligen VILL göra. Vi reser varken inrikes eller utrikes, vi åker inte längre på skidresor eller renoverar. Åker vi på något gör jag och mannen det ofta på olika håll med vänner. Då blir det ju inte heller lika dyrt. Men att göra något 5 personer (där barnen nu i många fall dessutom räknas som vuxenpriser) är en helt annan grej ekonomiskt för oss.

Nu i vintras började jag göra om ena dotterns rum då de andra två fått ommålat etc. tidigare. Men det var nästan i protest från min sida för att något ska bli gjort någon gång. Egentligen drömmer jag om resor med familjen - kanske främst barnen för jag vill uppleva och visa dem världen. Jag drömmer om att få bygga mitt drömkök, jag drömmer om att åter igen ha en buffert. Så detta året SKA jag bli mer ekonomisk, jag ska försöka få pengar att stanna på sparkontot och jag ska ha mer än några kronor över i slutet av månaden. Vi har gjort en stor förändring som kommer kunna hjälpa till med detta men eftersom vi inte är helt överens så blev den inte riktigt lika stor som jag ville. Men detta var en mellanväg....jag vill så gärna känna mig vuxen och ansvarsfull på det området. 

Det är svårt också när man inte är överens. B älskar vår båt som ju är den stora pengaslukaren för vår del. Det är inte heller en ny båt så nu börjar den verkligen äta pengar i form av lagningar av olika slag. De som haft fritidsbåt vet att precis allt är dyrt när det gäller båtprylar. Utöver det kostar båtplats och vinterförvaring oss över 30.000 per år. Sen ska också båten tankas på sommaren och ligger vi hamnar är det tusenlappar där också. Vi alla har älskat det här sommarnöjet- jag överdriver inte det minsta. Vi har hittat vårt lugn där. barnen går in i någon härlig njutning och är väldigt fysiskt aktiva och är utomhus massor. De älskar alla släta klippor, solnedgångar, kvällsturer och framförallt våra härliga båtvänner som vi har. Och jag kommer sörja det så när vi denna sommaren kommer pausa båten. Tyvärr innebär det inte att vi kommer göra en massa annat kul hela sommaren utan tanken är att vi behöver spara pengar nu. För att givetvis kunna resa längre fram. Men det är en svår balansgång, just nu är tonåringarna med på tåget, men jag vet hur de kommer känna tillsommaren. Blir säkert en stekhet sommar i år också så man bara vill vara ute på det stora blå...

Hur som haver är detta bestämt och de vill så gärna till fjällen igen vilket vi ju faktiskt skulle kunna lösa nästa säsong...då kanske de tycker det är värt att hoppa över båten. Men jag ser ju att det inte bara är ett år vi behöver pausa den. Det kommer vara flera säsonger om vi nu på riktigt ska lägga om ekonomi och dessutom kunna resa...hjälp vad svårt det kändes helt plötsligt!

Ja, vi kommer få knåda detta under en tid framöver. Men jag känner iallafall att vi tagit ett riktningsbeslut och det känns gott!

And just like all those times before, you wear your best apology.

Det gjorde ont, det förnekar jag inte. Men sen kom lättnaden, både att jag inte gick helt sönder och att jag studsade tillbaka. Jag tillät mig vara i besvikelsen och luftade med de jag litar på. Sen var det bra.

Självklart finns det också en del av mig som vet att vi båda har svårt att släppa. Och att tiden läker och får ha sin gång, kanske vi hittar en lösning i framtiden, kanske vi inte gör det. Kanske var det bara spänningen han gick igång på. Jag presenterade något som inte var så spännande- utan något som kräver lite mer tanke och planering. Men det jag vet nu är att om det någonsin blir aktuellt för honom är jag högst upp (och kanske den enda) på hans lista. Det räcker för nu.

Annars då. Jo jag ser så så så mycket fram emot julledighet med familjen. Att få riktigt gosa ner sig i soffan med julkola och glögg. Få se barnens ansiktsuttryck när de öppnar sina klappar. Att vila och slappna av med min man. Att få vara i stunden, ta fram ett sällskapsspel och ett glas vin mitt på eftermiddagen bara för att vi känner för det. Förhoppningsvis får vi också lite gott väder att komma ut i också. Ja, det kommer bli underbart!

I'm not saying do it anyway But you're going to

Så går det några veckor, vi kommunicerar under radarn och allt känns utanpå kroppen. Jag är fortfarande i en dimma och vet varken ut eller in. Anledningen är att jag har varit här förut, han ger lite av sig själv och jag min dumma gås går på det varje gång.

Så kommer samtalet, vi sitter i var sin bil och det stormar utanför. Han säger att han tvekar, att han får dåligt samvete och att han inte vet om han kan gå vidare med detta. Jag säger att det var han som startade igång allt men att jag förstår och att jag ju vet att han inte har samma friheter på sin kant. Han gör ett försök att lägga över ansvaret på mig, att det var jag som hörde av mig. Jag svarar ganska kallt att när jag frågar om vi ska äta lunch betyder det inte "kom till min arbetsplats och kyss mig". Han håller med och säger att han hoppas att vi kan fortsätta vara vänner. Vi lägger på och jag är helt jävla stum, tårarna kommer och jag vill slå mig själv i ansiktet för att jag varit så dum. Jag visste ju att det är å här det blir. Han bekräftar mig och det som finns mellan oss, ett litet hopp om att han vill något mer - och sedan krossar han mig.

Jag hade kommit så mycket längre den här gången. Jag hade vant mig vid tanken att vi aldrig skulle hända, jag hade bytt stad och började släppa det gamla, började släppa honom, började vänja mig vid tanken på att friheten jag har kanske kan fyllas ut av någon annat eller något annat. Eller kanske inte alls och det hade börjat kännas helt okej. Jag vet inte om jag är tillbaka på noll, minus eller plus. det kommer ta tid att smälta och jag kommer bli arg, jag kommer reagera men jag vet inte hur ännu.

Passion is a passing thing It's accidental chemistry Lust is a liar, a short-lived fire It ain't what you and I are at all

Det hände något märkligt. När jag tänker på det undrar jag om det ens hände.

Jag frågade om vi skulle ses för en fika, han har alltid varit min mentor när det gäller karriär. Jag har nytt jobb nu och jag ville bolla några saker. Han ville ses redan dagen därpå, det gjorde mina känselspröt känsligare. 

Han dök upp, vi pratade om allt och inget som vanligt. Det var bekvämt, fint och det jag alltid känt kring oss bekräftades. Vi tycker genuint om varandras sällskap, vi skrattar mycket och vi är inte rädda att prata om sånt som skaver. Vi var glada i varandras sällskap. Det var som att alla konstiga samtal, händelser och sår oss emellan läkte och vi började om på nytt med något renare och bättre.

Sen kysste han mig, det var överraskande och jag blev ställd. Han sa att han tänker på mig och saknar mig. Och jag föll, föll och föll igen.