Honey, on your knees when you look at me

Jag älskar att bli dominerad. Jag trodde inte det, jag är nog utifrån ganska bestämd. Bestämd som i att jag vet vad jag tycker och vad jag vill och kanske lite pryd för att jag inte delar med mig (de som känner mig väl skulle aldrig kalla mig pryd). Jag har ofta en riktning i det jag säger och gör. Sen är ödmjukhet verkligen något jag respekterar, men jag vill ha en blandning. Ödmjukhet, tydlighet och mod att stå upp för sina åsikter.

Men i sängen vill jag bli omhändertagen, dominerad och tillfredsställd. Min man är fin, väldigt tillgiven och villig att tillfredsställa. Men inte dominant. Och eftersom jag själv inte är dominant i sängen kan det ibland bli lite...platt. Det är alltid skönt och vi kommer oftast båda två, ett bra betyg ändå. Jag har svårt att se att jag skulle tända på om han var dominant. Han har försökt lite åt det hållet, men det blir konstigt. Det finns så mycket respekt och vi känner varandra för bra. Det blir som att gå in en roll och det blir bara konstigt.

Men så finns den vilda där. Med J är det annorlunda. Jag gick in med förväntan och föreställningen om att han är en douche bag. Det var lättare att hetsa honom till att ta mig lite hårdare, lite mer bestämt, lite mer utmanande. Och jag hade väl också rätt. Med oss är det en maktkamp som ska vinnas.

I'm no longer in command, and people say I'm off solid ground and you're to blame

Vi är ett gäng som tränger ihop oss för någon ska ta ett kort och föreviga denna ljuvliga sommarkväll. Jag till vänster om den lilla gruppen, han till höger. Vi trycker ihop våra huvuden och ler mot kameran. För att få plats måste gruppen hålla armarna om varandra. Jag har känt spänningen hela kvällen, vi har låtit blickarna både snudda och dröja sig kvar. Men vi har inte rört varandra. Mitt hår är utsläppt och det är så varmt att några hårslingor klibbar mot nacken. Jag har en tunn och flygig sommarklänning på mig, det är mitt i natten och vi vet att kvällen inte är slut på långa vägar.

Sen känner jag det, trevande fingrar i håret, i nacken. En hand som smeker, bakom alla andra. Ingen annan som ser, bara vi som känner. Jag får fokusera på att fortsätta le mot kameran och inte titta på honom. Jag biter mig i läppen när jag känner att andhämtningen blir tyngre. Det är den effekten han har. Hans hand rör sig mot min nakna axel, två mjuka fingrar som bekräftar det vi både vetat. Vi kommer vara hud mot hud om några timmar.

Så många gånger så man nästan tror på allt. Nä, jag tittar inte ner mer - jag ska aldrig ta skit igen

Förra veckan. Ett möte som kändes ödesdigert. En fråga som stötts och blött i ett år. Som handlar om hur jäkla mkt jag och fler (kvinnliga) kollegor ställer upp utanför arbetstid - som aldrig värderas högt. Nu fick vi nog, nu får det vara slut på att bjuda på fritid när det inte är på våra villkor.

Jag jobbar gärna och jag jobbar gärna mycket, men då får det vara på mina villkor och då får det finnas någon jäkla tacksamhet och respekt. Den här gången blev det så tydligt, när vissa (män) helt sonika kunde säga nej och stopp. Men när vi kvinnor sa nej och stopp blev det ramaskri direkt och ifrågasättande.

Jag kände mig överkörd men där i den känslan hittar jag ofta min kraft. Att säga nej, stopp och respektera mig för fan. Vi drev frågan sakligt och tydligt, flera starka röster med samma åsikt och erfarenheter gjorde att motparten fick backa. Han fick ta tillbaka frågan och tänka om. Det är inte ännu klart hur kärnfrågan ska lösas. Men det är klart att det inte är vår fritid som ska lösa den. Nöjd och stolt över oss <3

You said no one else, how could you do this, babe?

Det är någonting med att inte känna sig trygg i sitt eget hem. Att inte kunna röra sig fritt i sin trädgård utan att kunna slappna av. Att ha dåligt samvete för att inte kunna vara den värdinna man är van vid. Att inte kunna se sin man i ögonen för att det gör för ont. Det stora sveket var nog att han tagit det hem till oss. Hem till min trygga hamn. Två år senare är det fortfarande inte helt bra. 

Det kan komma över mig ibland fortfarande. Känslan när vi haft tacofredag tillsammans och de lämnade mig själv med hennes man. Som jag tyvärr inte känner mig bekväm med, och inte heller kommer bra överens med. De hamnade alltid själva i köket och fick mig känns mig så jävla ensam. De där gångerna när hon trängt sig på i våra badutflykter när jag uttryckligen sagt till min man att jag skulle uppskatta en familjeutflykt - bara vi. När de två alltid vid utflykterna hamnar ståendes bredvid varandra i vattnet, småpratandes, förtroligt. Och jag vet inte vad jag ska ta vägen med obehaget över mina känslor och hur det måste se ut. De är det gulliga paret och jag deras ensamstående kompis som är femte hjulet. Fy fan vad hemskt det kändes.

Jag fattar att de hade en vänskap i grunden. Och jag har verkligen försökt att se förbi deras attraktion. Jag har försökt separera det. Men det gick inte när deras "förälskelse" bokstavligt talat var på min tröskel 24/7.

Efter mkt tjat, gråt och ångest förra året när min man hela tiden ställde deras vänskap mot att han tyckte att jag inte gav upp/offrade något för familjen. Mitt "något" var alltså jobb och min fritidsintresse och träning. Han ville att jag skulle börja prioritera honom och barnen. Självklart skulle jag göra det jag tyckte var kul men han och barnen måste alltid komma först och vi skulle bestämma tillsammans. Jag fattade vad han menade, samtidigt kunde jag inte förstå att han likställde det med en relation till en annan kvinna som han uppenbarligen hade känslor för. Men det tyckte han.

Till saken hör att ja, han gör mycket hemma och med huset. Men jag tar till 100% ansvar för alla våra sociala kontakter, planering osv, och det är väl som i många förhållanden att det a l d r i g värderas. Jag slog bakut mot den uppdelningen och att hans grejer alltid prioriteras. Jag är också fruktansvärt trött på att jag initierar saker som han sen tar över och gör till hans. Han kan fan inte själv ta initiativ till att typ börja träna med sina kompisar och försöka hitta på ngt kul utan JAG gör upp planerna för HONOM och sedan kan han glatt ta över aktiviteten. I grunden är jag ju glad när han gör något utanför hemmet, men någonstans är jag lite bitter över att jag måste fixa allt sånt och att han inte riktigt ser det....

Jämställdhet är så sjukt svårt.

I'm trying so hard not to give a fuck

Idag ringde han. Han ringde istället för att ta ett videosamtal. Det var bra, och det var ett medvetet val. Han ville inte heller se mig i ögonen. Han ville inte heller se att jag var frustrerad och besviken. Han ville inte behöva gå in i den där rollen.

Hans röst var mjuk, han upprepade mitt namn så många gånger att jag började göra detsamma. Jag tycker om att säga hans namn. Jag tycker om att höra hans reaktion. Jag hatar att vara i konflikt. Men någonstans gör vår glöd att vi har en respekt för varandra. Det hade vi haft ändå, men det här är djupare och något annat.

Och på andra sidan fortsätter livet rulla. Ibland är det som parallella universum.

Give me the worst of you 'Cause I want you anyway

Vi är i en konflikt nu. Och det gör att jag är i en inre konflikt. För jag tycker inte om att vara i en konflikt, inte med honom. Jag vet hur han blir, han går in i en roll som jag hatar. Men jag vet att jag har rätt i den här frågan. Och jag tror att han vet det också. 

Jag vet att han ringer mig om andra saker för att kolla vad jag har för ton. Och jag väntar på det där samtalet, när han måste prata med mig i egenskap av överordnad. Och jag är så jävla beredd. Jag har anteckningar, jag har argument, jag har rätt. Och han har ingenting.

Ändå vet jag att han kommer snacka mig mjuk. Jag kommer stirra på skärmen på hans hals. Den där mjuka tunna huden som jag vill kyssa.

Vi sågs för en vecka sedan. Vi var orimligt glada båda två. Han ville sitta nära. han gjorde mig så jävla obekväm, för det är inte alkoholen som gör att jag känner en dragning till honom. Fan.

Imorron ska jag hemmajobba hos en kompis. Jag behöver komma hemifrån.

Att finnas men inte alltid bli sedd

Det här som händer just nu, framförallt i USA men också här hemma. Black lives matter. Jag har varit så tyst om det. Jag som alltid tar diskussionen för feminism, för jämställdhet och att ta ställning. Kanske sitter det mer rotat än vad jag någonsin trott. Kanske är min skam så mycket djupare än vad jag vill erkänna. Kanske är jag faktiskt rädd. Kanske det som händer nu är vad som får min rustning att falla. Den där rustningen som så få vet om, bete dig svenskt, anamma alltid den svenska kulturen, var inte besvärlig, prata inte om rasism.

Men jag är omgiven av människor som aldrig någonsin kommer förstå hur det är att vara på mottagarsidan av strukturell rasism. Min upplevelse är att den rasismen som uppmärksammas i BLM aldrig annars adresseras som rasism i det samhälle vi lever i. Den rasism som det pratas om i vårt samhälle handlar mestadels om människor med annan kultur. De flesta jag känner förstår inte hur privilegierad de är pga. sin vithet. 

De flesta jag känner har nog inte reflekterat över hur rädd jag är att mina barn ska bli kallade n-ordet pga. deras ljusbruna hud. För det finns inte ens i deras värld att det ska hända deras egna barn. De behöver inte fundera på vad det kommer göra med dem som människor. Hur jävla djupt skammen sätter sig av att bli kallad 'annorlunda' på olika sätt det kan vara frågor som "var kommer du ifrån", "vad bra svenska du pratar" "Du behöver väl inte sola höhö". Eller få glåpord kastade efter sig pga. sin hud. Deras barn kommer inte från ung ålder fundera på varför deras hud gör att de blir behandlade på ett visst sätt ibland verbalt och ibland fysiskt. De kommer inte heller bli tvingade att acceptera att världen är så här, att hela tiden se hur samhället exkluderar. 

Jag har flera exempel som är så vansinnigt basala men som är en påminnelse om att vi inte kommit längre. Och att vi som inte är vita inte är lika viktiga. Jag vill inte prata om hur många ggr jag blivit kallad fula ord, varit föremål för diskussioner som handlar om att "jag absolut inte är rasist men..." Hur många gånger mina vita bekanta aldrig stått upp för mig- det är inte lätt att skriva för jag förstår ju att de inte förstår. Men det rotar sig och tar sig under huden.

1. Jag bor i en stad, en mellanstor stad med affärer, och köpcentrum. Inte i någon av alla de butiker finns det en enda foundation som passar min hudton. För ljushyade finns en uppsjö. Som jag sa, basalt men det säger någonting om hur man viktar saker.

2. Inte heller någonstans i någon butik har jag hittat strumpbyxor som ska matcha någon annan hudfärg än ljushyad.

3. Man använder fortfarande benämningen" hudfärgad" för olika produkter som helt uppenbart bara passar en ljus hudton.

Jag hade kunnat hålla på länge. Alla de här till synes små sakerna är självklara för en ljushyad person. Inget av detta är i sig ett stort problem. Det är strukturen i det som är problemet, att man inte ens försöker tänka människor i alla färger och former utan systematiskt skapar ett samhälle som passar en ljushyad person. Och det finns såklart många minoriteter, men det förminskar inte det faktum att Black lives matter behövs. 

Jag uppskattar att vita faktiskt pratar om och uppmärksammar privilegiet man har som ljushyad i den debatt som sker nu. För ärligt talat är jag jävligt trött på att ta kampen när mina vänner inte ens fattar att de har ett försprång enbart pga. sin hudfärg. Det kanske faktiskt är de med privilegiet som ska ta kampen, förstå den och förändra.