Jag blir mer och mer luttrad för varje gång han bjuder upp till dans. Varje gång han öppnar upp och genast stänger ner. Så uppenbart att vi vill samma saker men han är otroligt hämmad och skyller på jobbet.
Det här får aldrig hända mer så länge vi jobbar på samma arbetsplats. Jag förstår, jag förstår mer än vad han tror. Men min kropp skriker efter honom. Jag kämpar för att hålla balansen. Men jag blir tokig när han lägger sina händer på min kropp lika fort som han drar sig undan. Jag blir tokig när hans kropp reagerar när han är nära mig men vi måste vara rationella och neutrala.
Vi vet båda två att det är sant. Vi kan inte göra detta så länge vi jobbar tillsammans. Kanske är det detta som får mig att ta steget. Men jag är den enda av oss som vet att den dagen jag slutar (för det kommer vara jag) kommer vi nog aldrig mer se varandra. Då behöver jag på riktigt släppa honom och vår omöjliga ekvation. Men fan vad ont det gör när han backar ifrån mig som ett skrämt djur. Som att han är rädd för det vi gör med varandra. Vi har aldrig lovat varandra något, men det är ändå brutalt. En ljusglimt är att vi faktiskt kan prata om hur brutalt det är. Jag känner mig helt trygg att prata om sånt här med honom. Men är inte så intresserad av att dela annat .
Jag tror aldrig han kommer landa där jag är. Där jag hoppas att jag och B landar i framtiden. Han är övertygad om att det upplägget aldrig skulle flyga hemma hos honom. Och jag vet väl innerst inne att det inte funkar i längden.
