Now we're slipping near the edge Holding something we don't need All this delusion in our heads Is gonna bring us to our knees

Hans födelsedag, han som inte är min och aldrig kommer bli. Som vissa dagar virvlar runt i mina tankar, och vissa dagar finns han inte ens där. Jag hade glömt att det var hans födelsedag. Dagen sprang med möten, projekt och samtal. Det är slutet på veckan och som vanligt har jag ett missat samtal från honom. Skojade med min kollega om att han säkert vill påminna mig om att han fyller år.

Jag ringer upp och gratulerar honom, pratar om jobbet, om livet...frågar vad han haft på hjärtat. Han svarar att han bara ville påminna mig om att han faktiskt fyller år idag. Jag skrattar, både åt att han är rolig och åt att jag känner honom så väl...

Jag gråter om du vill nu Det är bara å säga till Och jag gör vad som helst ju Du får alla mina tårar igen

Så förra veckan började naturligtvis med förkylning och halsont för ett av barnen. De är ju så stora nu men blir också så små ibland. Så trots att hon klarat sig hemma själv utan problem jobbade jag hemma större delen av veckan ändå. Någonstans runt torsdagen insåg jag hur dåligt jag mår av att vara hemma så mycket. Jag kände mig nästan gråtfärdig på fredagen och fattade ingenting. Helgen skulle spenderas i stora staden med mamma och syster. Och jag var helt dränerad, av vaddå? Insåg på söndagen att jag inte får någon energipåfyllning när jag inte är på jobbet.

För några år sedan fick min avdelning göra personlighetstester som var så populärt då. Min dåvarande chef hade en förkärlek till "färganalysen" och älskade de enkla och ibland onyanserade analyser som ofta kommer ur sådana. Vi gjorde en lite mer djupgående och även om mycket såklart får tas med en nypa salt så var den en del som verkligen satte sig djupt hos mig. Det blev en insikt men också något som verkligen fått mig att rota i mitt inre kring varför jag är sådan.

Det handlade om att jag har en stor rädsla för att "hamna utanför" och att jag baserar många beslut på att just det inte ska hända. Jag har funderat otaliga timmar på det och pratat med mina närmsta om det också. För jag ses aldrig utifrån från det perspektivet, att jag skulle vara utanför gruppen. Och ändå kan jag ibland känna mig så otroligt ensam när jag går in i ett rum. Även när det är människor jag känner.

Ibland kan jag t.o.m känna mig tryggare i ett rum där det mestadels är nya bekantskaper. Kanske är det för att jag ses som en extrovert person som är socialt skillad, och i ett rum med okända personer får jag utlopp för den sidan. Kan inte säga att jag landat i varför jag har den här rädslan, men det är helt sant. 

Jag tror en anledning kan vara att jag är mörkhyad och adopterad. Jag har nog alltid varit väldigt privat kring att jag är adopterad. Men eftersom jag inte ser "typiskt svensk" ut så ser ju alla att jag har ett annat ursprung. Utan att ha varit utsatt något större medför det ju ändå ett visst utanförskap...och min personlighet kanske vill motverka och förhindra att känna mig ännu mer utanför.....

Jahaja, ja men detta var ju upplyftande :D Nu ska jag iväg och träffa min bokcirkel och dricka bubbel. Där är jag definitivt inte utanför!