Du kan inte ta mig mycket längre ändå, vill bara ha dig när du låter mig gå

Jag är inne i en lugn period. Jag är väldigt tillfreds med hur vi har det hemma just nu. Jag låter min man få ta hand om mig och jag tycker om att vara nära.

Jag är dock ganska trött på jobbet, alltså uttråkad och det är inte så kul. J är frånvarande och jag irriterar mig på allt han gör. Vi ses aldrig längre och intresset är svalt- från oss båda. Det är kanske nu det händer, vi kanske är färdiga med varandra. Och jag är likgiltig, för att ha roligt och känna mig utmanad på jobbet är på något sätt A och O för mig. Jag tycker att vi i många fall stampar och vi fastnar i samma jäkla frågor hela tiden. Jag har en ide om vad jag skulle vilja göra istället men jag ser inte riktigt vägen dit..än. Jag är glad att jag inte är en rädd person, jag vågar ofta kasta mig ut och våga. Men det gör också att mina vingar stukas och saker inte blir som jag hoppats. Jag vet att det är frustrerande egenskap hos mig, jag är impulsiv och förankrar inte allt så bra som jag borde. Men å andra sidan händer det mycket kring mig ofta och jag får saker att hända. Jag behöver ofta ett projekt eller utmaning för att må bra. Jag skulle vilja ha en coach, någon som kan hjälpa mig kanalisera mina stormar.....

J har varit någon jag har känt att jag kan bolla saker med, både jobb och livet. Han har utmanat mig i många frågor och nu känner jag mig lite ensam på jobbet. Jag har inte en motpart som matchar mig....jag saknar det vilda jaget som blundar och kastar sig ut...

När saker & ting förändras

B berättar att han inte har någon vidare kontakt med henne längre. Ja ser och hör att det tagit hårt på honom för han låter arg. Arg är väl en av de första stegen i en separation, han är besviken och hade hoppats på mer. Han hade hoppats på att de skulle kunna gå tillbaka och vidare och fortsätta med deras vänskap som varit viktigast för honom. Och också den som jag inte tyckt är okej att kombinera med en sexuell relation. Det är en svår balansgång det där. Jag tror inte på att dela allt med en person som inte är ens livspartner, då blir relationerna liksom likvärda och då finns det inte riktigt någon anledning att välja en av dem. I en vänskap finns det ofta väldigt mycket omtanke och kärlek, det spelar inte roll om det är med en tjej eller kille. Men finns även den sexuella dragningen och tändningen där är det ju liksom hela kittet....

För mig funkar en sexuell relation utan lull-lullet. Även om vi är så programmerade att tycka att det är fel fel fel så är jag inte av den åsikten. Om båda känner att det skulle funka är det bara ett annat sätt att vara tillsammans på. Samtidigt är vi ju människor och  öppnar man för detta måste man vara beredd på att det kan finnas känslor. För mig har det slagit an på vissa känslor till och från men jag landar alltid i att det egentligen är attraktion, inte kärlek som med B. Det kan bli komplicerat och det är svårt att veta vad som pågår inuti en människa. J har alltid med både ord och handling visat att detta inte är något seriöst eller kärleksfullt. Även om jag vet att han tycker om mig, respekterar mig och jag är ganska säker på att han också längtar till våra möten ibland så har han varit tydlig. Och det är skönt, det blir inte någon tveksamhet till vad vi är.

Som att ramla och aldrig någonsin landa. Vi kommer aldrig kunna leva med varandra men skulle dö om jag såg dig med någon annan...

Vi sitter i en soffa, jag i ena hörnet- han i det andra. En annan man i en fåtölj. Vi chillar efter en härlig festkväll och har landat på mitt rum. Vi skojar, pratar och skrattar men jag vill egentligen bara röra vid honom.

Jag har krupit upp i min hörna och är ganska trött men håller ut. Efter en stund går vår gäst på toaletten och det kräver bara en blick mig och J emellan för att se att han vill samma som jag. Jag tar ett djupt andetag och hans hand är snabbt på mitt lår. Han ger mig en puss...en till och sedan kysser vi varandra. Flyktigt för att vi snart inte är ensamma igen.

Gästen kommer ut och sätter sig, vi pratar lite till och jag kan knappt fokusera, min kropp skriker efter hans beröring och hans tunga. J ställer sig plötsligt upp och säger att han ska gå. Jag hänger på och säger att jag ska lägga mig, gästen ser lite förbryllad ut av det abrupta avslutet på kvällen men går motvilligt mot dörren han också. Han dröjer sig kvar och jag känner en spänning mellan oss- hade HAN förväntat sig något mer. Jag kan inte riktigt sortera den tanken och säger godnatt och nästan föser honom ut genom dörren. 30 sekunder senare ringer J och säger att jag ska komma upp till honom. Jag är där snabbare än snabbast och vi är nakna snabbare än snabbast och skojar om att det är lyx att kunna vara med varandra i en säng- inte utomhus som vi varit så många gånger tidigare.

Vi har en fin natt tillsammans och jag tänker att jag inte fattar att jag kan vara så upphetsad. Att hans närvaro gör mig vild, våt och lite galen. Att jag kunde fortsatt med bara just detta hur länge som helst.

Efteråt känner jag mig lite tom, inte upprymd som vanligt. Vi ligger bredvid varandra och är tysta. Och vi börjar pratar om att vi egentligen borde göra den här dansen nyktra och att jag känner mig dum som inte kan hejda mig. Och han undrar om vi någonsin kommer sluta. Vi vet båda att den här dansen började så långt tidigare än i soffan för några timmar sedan. Den började för flera dagar sedan när vi visste att vi skulle befinna oss här. När vi undviker varandra för att inte avslöja oss. När vi hamnar ensamma och vi pratar om intima saker och öppnar oss för varandra. När vi sitter i en soffa och båda längtar efter att få röra varandra. När han ringer mig och vi båda vet att vi snart kommer vara nakna tillsammans...

But tonight I'm gonna lose it all Playing with fire, I was the first to fall

Någonting drar i mig. Någonting får mig ur balans. Jag är otålig och rastlös. Går och väntar på något som kanske aldrig sker- igen. Jag ser honom varje dag, jag vet att han tänker på det. Han tänker på mig. Vi säger ingenting. Våra blickar möts ofta och avslöjar ingenting. Vi jobbar, vi möts, vi pratar om allvarliga jobbsaker, vi skrattar. Vi vidrör aldrig varandra. 

Cause I need it, want it Can't get enough of this bitter love I'm paralyzed You give me the sweetest high

Idag var det bara jag och J. Och jag ser på honom att vi har så mycket vi vill säga. Men vi är på väg till en affärslunch och det passar sig inte att prata om vad vi varit med om tillsammans då. Vi pratar jobb och jag är rätt kylig. Och inom mig är det en låga som aldrig slutar brinna. Jag vet att det här som vi delar egentligen mest tär på oss. Och han brukar säga att vi kommer sluta i katastrof. Jag vägrar vara den som släpper på spärrarna och vägrar ta upp ämnet på bordet. Vi har gjort det så många gånger och jag blir bara nedslagen. Han panikar och flyr, jag respekterar och blir indragen igen. Den här gången värre än någonsin. Vi vet att vi inte har anspråk varandra men beter oss som att vi har det. Och vi vet att vi kunnat vara helt jävla magnifika tillsammans men ingen är beredd att ta det klivet- vilket är det bästa.

Jag har tänkt tanken. Tillåtit mig att fantisera. Om hur det skulle vara att leva tillsammans på riktigt. Jag vet svaret efter 3 sekunder, jag hade a l d r i g litat på honom. Hur mycket jag vet att det vi har är speciellt. Lika väl vet jag att han inte är en man som kan hålla fingrarna och kuken i styr. Jag hade aldrig kunnat slappna av och vi hade kraschat så jävla hårt.

Jag vet att jag springer med den bästa flocken nu. Jag vet också att överenskommelsen med flocken är fucking skör. Så jag sitter still i båten och låter honom leda, precis så han vill ha det. Precis så som jag får ut guldkanten på båda liven. Precis så jag får njuta till fullo av spänning, attraktion och jakten. Och jag längtar redan till nästa gång.