Set fire to my purpose And I let it burn You got off on the hurtin' When it wasn't yours,

Så kom den där sommardagen när vi båda visste att vi skulle hända. J och jag var avslappnade och glada och vi hade härliga människor omkring oss. Vi spelade oberörda men vi visste båda två att inget mellan oss var oberört. Vi hade längtat efter att röra varandra.

Men jag visste att något fanns under ytan, något han funderade på. Så vi blev själva och kan kunde inte bara lämna det därhän. Han var tvungen att pusha. Han var tvungen att fråga. Han sa att han pratat med Y. Och jag kände mig dum som fortsatte förneka vad som hänt. Jag vet att ju att de två är nära, att de pratar. Men jag trodde ändå att jag och Y hade en överenskommelse. Han sa att Y inte hade kunnat ljuga honom rätt upp i ansiktet och berättat vad som hänt.

Den där elden som han så lätt väcker i mig blossade upp och jag blev arg. Jag tycker inte om att de pratar om mig och jag tycker inte om att har en åsikt om vem jag ligger med. Han har inget anspråk på mig- och det har vi båda varit överens om. Men han blev....svartsjuk....och jag blev arg. Sen hade vi det mest passionerade sexet någonsin, så fruktansvärt destruktivt och förvirrande. 

Precis efter han kommit i mig går han in i sin ångestbubbla igen och deklarerade återigen att vi inte kommer göra om det här. Vi stannar här. Och jag står där naken (inte bokstavligen) och förvirrad, otillfredsställd och förbannad. Vi är båda idioter men han är definitivt den största.

Nu tror du säkert att jag hoppas på nåt som aldrig ska bli av men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav

Vi sitter i en bil igen, jag och J. Vi är ute på uppdrag och har en timma på oss att leverera. Vi är lite obekväma för vi vet hur professionella vi måste vara. Vi pratar om olika saker, han tittar på vägen, jag ut genom fönstret. Vi undviker ämnet tills det inte går längre.

Han frågar mig rätt ut. Vad hände med Y sist? Jag vill inte svara och sitter mest tyst. Han pressar mig lite och jag säger att vi är vänner och har kul. Han säger "jag vet att Y gillar dig", han vill att det ska hända något mellan er". Jag håller andan och ljuger honom rätt upp i ansiktet, att det inte hände något. Det känns fel för han och jag har alltid kunnat prata, vara naket ärliga. För att allt vi gör med varandra är fel och vi orkar inte ljuga för varandra också. Jag kanske lever i villfarelse men för mig känns det så iallafall, jag vill vara ärlig mot honom för med honom kan jag visa den där nakna sidan. Den där som hatar lagar och regler, institutioner och bojor. Men till och med det har jag förstört nu känns det som.

Jag sitter i bilen alldeles svettig och skamsen. Samtidigt som han skalar bort sin attityd och berättar varför han inte var tillgänglig. Samtidigt som han ber om ursäkt för att han inte var tillgänglig och att han inte menade att avvisa mig. Att jobbet var tvunget att komma först den gången. Att han vill vara med mig. Att han bara inte vet hur. Att vi båda vet att vi inte kan låta bli. Och jag kan inte förstå varför i helvete jag satte mig i den här situationen.

Jag borde blunda mer, jag borde göra mer dumt Jag borde börja ligga runt.

För ett år sedan var hela företaget iväg, jag och B var på den lägsta punkten någonsin. Jag var så nära skilsmässa jag någonsin varit. Jag kände mig trängt och missförstådd. B var otroligt arg för att jag skulle iväg och jag som hade en viktig roll på eventet kände att han inte stöttade mig- i något. Vi var så jävla trasiga och jag var arg. Dessutom hade jag och J haft ett av många samtal veckorna innan om att vi inte borde göra något mer. Jag kände mig nog övergiven av alla. Jag sov dåligt och jag var i otakt med mitt liv.

Eventet blev lyckat och på kvällen hade vi en stor gemensam middag och fest. J och de andra cheferna hade blivit tillsagda av högste chefen att alla måste ta det lugnt och lägga sig tidigt. Visa gott föredöme. Jag visste inte detta förrän efteråt och känner mig ratad och lite irriterad. Tycker att vi borde ta alla tillfällen som ges, iallafall att prata. Men han var försiktig och jag fattade som sagt inte varför - då.

Vi andra tog det inte så lugnt. Men det var absolut inte över gränsen. det var drinkar, gitarrer, sång och kramar. Jag var på väg till mitt rum när jag möter Y.

Y är ett yrväder och vi har alltid haft ett gott öga till varandra. Med honom är det mjukhet, skratt och djupa samtal. Vi har alltid varit lite fysiska men aldrig kysst varandra eller så. Det visade sig också efter ett tag att han och J var bästa vänner vilket gjorde att jag verkligen backade undan och fram till det här tillfället hade det varit väldigt platoniskt. Y är också en person som alla vet är väldigt mysig och tycker om att vara nära så det har liksom aldrig varit en grej.

Y tycker iaf att vi ska gå till hans rum och prata...jag är så kissnödig att jag håller på att dö och följer egentligen bara med därför. Men vi landar i soffan och en timmes snack blir till tre och vi pratar. Han frågar och undrar och drar väl ur mig vilken relation jag och J har. Han visste redan, det fattade jag ju. Och jag var arg och sårad. Han kysser mig och jag undrar varför? Han säger Jag har alltid undrat hur det skulle vara att kyssa dig, och nu vet jag. Det var fint. 

Och jag tog ett beslut som kändes ofarligt då. Jag och B var överens om att vara mer fria. Så jag låg med honom, det kändes ofarligt tills jag insåg att jag legat med två bästa vänner, och den ena var jag inte på god fot med riktigt. Så jag skämdes, men Y är fin och han gjorde det klart att vi är ok. Och vi var överens om att detta stannar mellan oss. Vilket det såklart inte gjorde, jag borde vetat bättre.

Försöker spela svår och stå emot Men du river mina murar Jag vet inte vad du gör Men allting som du gör, det gör mig svag

Jag försökte göra allt rätt. Respektera "vårt beslut", inte vara nära. Inte vara den som är den. Inte bjuda in. Vara neutral. Och jag var så jäkla stolt, jag hade en bra kväll. En rolig kväll. En pangkväll.

Så stod han där på dansgolvet med någon annan, med någon som uppenbarligen förväntade sig en fortsättning efter dansgolvet. Som gjorde mig ledsen. Jag valde att ta "the high road". Jag gick därifrån för att slippa se, för att inte bry mig, för att inte få ett bryt, för att jag någonstans förstod att detta var hans sätt att sätta punkt. Jag sa till mig själv att "vi är ingenting", vi får inte vara någonting, jag har inte rätt att göra en grej av detta, jag är ingen för honom och jag ville inte se mer. Och han gick, följde henne och jag förvånades över hur ont det gjorde.

Jag blev uppskopad i en varm famn, i någon som såg mig, som redan visste. Och som också visste varför detta hände. Han tog min hand och sa- nu går vi och pratar och kör en riktigt bra avslutning på kvällen. Och han som jag visste var en vän, visade sig vara bådas vän. Han visste något som jag inte visste. Rummet vi hamnade i tillhörde J. Han visste att J skulle komma tillbaka. Och J visste att jag var där. Det tog mindre än en timma så var han där framför mig igen - ensam. Och jag bad om ursäkt för att jag var där, att jag inte visste att det var hans rum. Att jag och hans vän Y hade snackat och allt var lugnt.

Men J var glad, han var glad att vi var där båda två, vi pratade och skrattade och vi var en grym trio som bara hade kul. Y behövde gå så jag och J blev kvar - som alltid. Och hans händer tog tag i mig. Lade mig ner bredvid honom. En hand på hans bröstkorg, hans hand i mitt hår. Mitt ben över hans. Uppknäppta knappar och tunga andetag.

Du ville ju inte detta? sa jag. Jag ville precis detta, sa han. Men det är så svårt, så svårt att ha detta separat från våra vanliga liv. Jag vill inte vara fel, jag vill inte att det ska vara fel. Men det är fel. På måndag måste vi låtsas som att detta aldrig har hänt. Klarar vi det?

Och måndagen är här, vi har redan haft möten tillsammans, vi har suttit bredvid varandra och visste båda två vad som hände för två dagar sedan. Hans händer i mitt hår. Min tunga i hans mun. Våra ben intrasslade i varandra. Hud mot hud, inuti och utanpå. nedanför och ovanpå. Hans blick i min, i takt, otakt och allt däremellan. Och vi är tillbaka i den där dansen. På ruta ett, och jag är svagare än någonsin.

You're a cigarette and I'm quitting, I'm not gonna cry for you

Det kändes nästan som att vi gjorde slut. Jag och J, vi sa aldrig mer och menade det. Men det var ett sorts break-up som jag aldrig varit med om förut. Det var med någon som egentligen ville fortsätta och som jag ville fortsätta med. Men omständigheterna gjorde att det inte gick. Ingen var egentligen nöjd med beslutet- jag vet att jag inte var det iallafall och vi försökte bara vara väldigt mogna och nästan affärsmässiga. Jag respekterade det han ville och jag var tydlig med att jag gärna fortsatt men att jag inte ville komplicera det för honom, och kanske inte för mig heller.

Jag har haft väldigt clean avslut tidigare. Det har visserligen varit hjärtesorg och brutna löften, men när det varit slut har det varit slut. Och jag har kommit över relativt snabbt. Jag hatar att älta, det är bland det värsta jag vet. Och det draget hos andra människor är så otroligt osexigt.

Och nu när vi skulle iväg tillsammans igen ansträngde jag mig verkligen. Jag tittade inte på honom speciellt mkt och när han dansade men någon annan gick jag därifrån för att slippa se och plåga mig själv. Sen stod han framför mig med hundögon. Och jag var stenhård- du och jag finns inte längre. Du och jag är över- det var det DU ville. 

Men det betyder inte att jag tycker om att se honom med andra. Och att det inte gör ont. Jag sa att jag ville att han gick, och han gick. Men kom tillbaka med sån kraft att det tog andan ur mig. Och vi är tillbaka där vi började, men en lite större förståelse och ett starkare band som egentligen borde vara obefintligt. Och vi spelar oberörda och sitter på möten och jag ser hur han undviker att se mig. Och jag vet inte riktigt var jag vill vara. I hans famn, i ett annat hörn av världen, På väg åt något annat håll. Hans närvaro gör mig både lugn, galen och uppgiven. hur fan ska jag ta mig ur det här.

I forgot that you existed And I thought that it would kill me, but it didn't

Herregud. Alla svängar med J har gjort mig utmattad. Jag vill så gärna vara en person som inte släpper in känslorna och kan sortera. Men är man en känslomänniska är man. Jag har hela tiden varit på det klara med att jag inte vill lämna mitt äktenskap, att J är utlopp för en annan sida i mig som jag inte når med B. Och det tror jag fortfarande, men någonstans triggar sexuella upplevelser ett endorfin som också blir känslomässigt. Så före jul satte vi punkt. Vi ville egentligen fortsätta utforska varandra och den sexuella biten som vi har så starkt till varandra. Men de blir för komplicerat, vi sätter oss i för stora risker. Han sa att han behöver sansa sig och tänka på sina andra åtaganden och det har han helt rätt i.

Beslutet var naturligtvis en besvikelse, jag ska inte ljuga. Attraktionen jag känner till J är galen och jag skulle så gärna vilja att saker och ting var mer okomplicerade. Men nu är det inte så och detta blir ett spännande äventyr att se tillbaka på.

Hela den här grejen har dock satt igång en åldersångest. Inte utseendemässigt utan bara känslan av att livet bara tuffar på och att jag faktiskt bara blir äldre. Det finns så mycket jag vill göra...så mycket jag SKA göra innan jag lämnar detta jordelivet. Men vi lever efter så oroligt många regler och ansvar att vi liksom tappar bort det som är viktigt. Familjen är såklart den stora kärleken i livet, men det borde också vara jag, min egen person. Fan, jag skulle ju se alla kontinenter innan jag dör..och just nu går pengarna bara till huset och annat onödigt krafs...hmm dags att göra en livsplan kanske.

Det här med öppet äktenskap har snurrat min värld rejält och jag är fortfarande i tanken att det kan vara bra för oss. Men det gäller ju också att det är rätt person att utforska det med. Jag och J har pratat om detta kanske skulle funka om en av oss inte jobbade kvar. Men jag tror att det är en del som gör att det ens är möjligt. Tidsmässigt hade det aldrig funkat att hinna ses. En hinner ju inte ens med det man ska nu. Så jag vet inte om detta kommer fortsätta för min del. För B har det också avstannat, när jag blev upprörd över att deras relation inkräktade på äktenskapet tappade hon intresset tror jag. Vad handlar det om egentligen?

Aldrig vågat säga de orden du sa

Gott nytt år och grattis, nu har vi landat på andra sidan.

Jag lägger ett år bakom mig fyllt med kärlek, förvirring, passion, tvivel, ovisshet, prioritetsskiftningar, en sjuhelsikes resa helt enkelt. Jag har ingen aning ifall 2020 kommer fortsätta i samma spår eller om vi kommer landa, byta riktning eller bara stanna upp.

Jag och B har båda en väldigt stor respekt för vårt äktenskap idag. Vi är båda öppna och villiga att testa olika vägar för att vi båda ska må bra i det liv vi väljer. Vi är ett starkt vi men det betyder inte alltid att vi gör allt tillsammans och att vi behöver bejaka varandras olikheter- för de är många och ibland svåra. Krisen som startade 2018 har verkligen satt oss på prov och vi är inte ur den än. Men vi försöker se våra olikheter som styrkor och inte svagheter som den senaste tiden.

B har en förmåga att vilja älta saker och även om han inte menar det så uppfattar jag det ofta som ett anklagande. Det har mycket att göra med att han inte är så bra på att vara nyanserad i diskussioner och att han är väldigt känslig för hur tonen i en diskussion är.

Jag är å andra sidan väldigt snabb både in och ur diskussioner. Jag vill alltid känna att diskussionen stängs och uppfattar nog ofta lite felaktigt att den är stängd när den kanske inte är det för honom. Jag väger gärna olika sidor och vrider och vänder på vinklar- MEN vill komma till beslut och framåt, inte känna att vi trampar vatten. Jag höjer gärna och ofta rösten, inte för att jag är arg, kanske irriterad men också för att betona något.

Som gjort för missförstånd alltså. Idag finns det mycket mer som vi inte lirar i, framförallt är vi inte samma personer som när vi träffades för nästan 20 år sedan. Våra personligheter funkade till viss del bättre när vi var yngre och lite oslipade men vi växte ihop och drog åt samma håll. En hel del av det finns såklart fortfarande kvar men idag är vi formade av så mycket mer saker, jobbval, mäniskor omkring oss, erfarenheter och en massa annat som förändrat oss.

Med det sagt så älskar jag B, innerligt och för alltid. Han är en person som jag litar på och vill leva med. Han är den bästa pappan jag träffat och han sätter alltid barnen först. Jag har tänkt mycket på det, är jag avundsjuk? Förr, innan barnen var jag den han lade allt sitt krut på, jag kanske saknar det till viss del. Samtidigt, att leva med den bästa pappan är också helt otroligt.