Första gången. När jag insåg vart vi var på väg någonstans jag och J. Då hade vi känt varandra...1,5 år kanske. Vi hade en bra jobbrelation. Vi hade en öppen dialog, en sån där som är flörtig men ganska ofarlig. Och vi hade redan från början en gnista som gjorde att vi hyste en speciell respekt för varandra. Han sökte ofta bekräftelse hos mig och jag hos honom för vi bekräftade varandra, det gjorde vår relation snabbt ärlig och öppen. Såklart på gränsen till för nära men det var som sagt väldigt ofarligt då, före det som blev sen.
Jag visste vem han var, även om han aldrig någonsin har erkänt för mig att han gjort många snedsteg så visste jag. Jag tyckte inte om det. Dels tyckte jag att han var otroligt oproffsig och sen fanns det ett sting av svartsjuka som jag inte förstod vad det kom ifrån. Jag kanske inte ville att ha skulle ha en så transparent relation med någon annan än mig. Men jag kunde ändå erkänna för mig själv att det fanns en viss svartsjuka. Jag och B var långt gångna i våra diskussioner om ett öppet äktenskap men det var ju såklart en helt annan sak att göra slag i saken. Jag hade nog redan då i bakhuvet vem jag ville utforska detta nya med.
Första gången jag och J sa det högt hade vi hamnat i en diskussion där jag totalt exploderade. jag tyckte att han var respektlös, han visade en macho-sida som var så jävla onödig och inte det minsta attraktiv. Och han gjorde mig ledsen, han förminskade mig som människa och jag var bara så besviken. Jag sa till honom något i stil med att om han pratar till mig på det sättet igen kommer jag ha svårt att respektera honom. Och det var där och då han insåg att jag inte är som de han flörtat med förut. Att jag menar allvar med saker jag säger till honom. Och det var då jag förstod att den typen av relation som vi har är helt nytt för honom. Han insåg nog där och då att det gick inte gick att bortförklara vår kemi.
Vi satte oss avskilt, sent på kvällen. Med alldeles för mycket bubbel i blodet. Vi pratade om vad som hänt, att vi behöver respektera varandra. Att jag anser honom vara en vän som jag anförtrott mer än många andra som känt mig länge. Och om jag inte kan lita på att han aldrig kommer använda det emot mig måste vi hålla ett mycket större avstånd. Då är han bara en kollega, en person jag trodde jag kände. Jag sa att jag trodde att vi kunde vara bättre än så här, att vi kan släppa våra jobbjag när vi är privata och fortsätta vara respektfulla mot varandra.
Någonstans där satte hans sig närmare. Han lade en hand på mitt ben som för att verkligen understryka vad han sa. Det han sa var att han alltid känt något starkt oss emellan, att han ser det. Att han vet det och han sa att han inte kommer svika mitt förtroende. Han sa att det var jobbigt för han ville bli fysisk med mig och försöker hålla tillbaka, vad tycker jag? Tyckte jag att vi skulle göra något åt det?
Jag tittade på honom och kunde inte annat än att hålla med, den där osynliga gränsen som alltid funnits suddades ut i den stunden. Jag var den som blev nervös den gången, och pratade runt kärnan som att det blev farligt. Minerad mark. Han insisterade, vi satt nära och lät våra händer nudda varandra.
Ännu senare, nästan på morgontimmarna kysste han mig. Och jag minns ruset. Jag minns att det kändes så annorlunda. Den passionen som fanns mellan då startade ett beroende hos mig. Ett heroin som jag vill ha mer och oftare.
Jag vet inte hur jag lyckades förmå mig att avstyra sexet den där gången. Vi hånglade i flera timmar kändes det som och han ville ha mer. Han bönade faktiskt nästan. Jag sa nej. Jag sa att vi inte var redo för det där och då. Att vi inte skulle hända- kanske aldrig skulle hända. Fast jag visste att det skulle hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar