You know it's not the same as it was...

Min man ringer mig och låter glad. Han har varit på lunch med en ny kollega, en kvinnlig. Vi sprang på henne för ett tag sedan och jag tänkte att hon var ung men SÅ hans typ. Mjuk, öppen och liksom lite vän...och jag blev glad för hans skull. Hans förra kvinnliga kollega som han var nära med slutade för ett tag sedan och jag har märkt att han inte alls trivts på jobbet sedan dess. Nu har det vänt och jag tror att hon har en del i det....

Ända sedan vi gläntade på dörren till ett annat liv har jag önskat honom en givande relation utanför oss. Inte så att han inte har det alls idag, men han är nog ganska "manlig" på så sätt. Han har sina barndomsvänner och träffar inte så mycket nytt folk. Det ha varit en av diskussionerna när vi pratat "upplägg". Hans argument om att det är rättvist då jag har mycket fler sociala kontakter än honom- vilket jag kallat bullshit då man faktiskt får lösa det problemet själv. Sen förstår jag ju honom, jag har lättare för att träffa folk och jag har fler sociala ytliga relationer. Hur som helst kan detta bli något fint för honom hoppas jag.

Själv hade jag en eftermiddag ensam med J. Sista dagen vi jobbade tillsammans före semestern och på något sätt blev det så här. Och vi har skrattat så sjukt mycket. Haft öppenhjärtliga samtal och bara hängt. Det var lite som före....innan vi trasslade in oss i att gå över gränser och säga saker vi inte borde. Det var så där bubbligt, mjukt och skrattigt. Det kändes skönt att vi kan säga saker till varandra för att vi känner  samhörighet och att vi är likasinnade på något sätt. En fin eftermiddag, men nu väntar en skön semester med familjen, det kommer bli magiskt <3