Jag tappade oss nånstans längst vägen Mellan festerna och nätternas brus Du ville aldrig komma över mig Men du är över mig nu

Så är det maj och precis alla knoppar brister. Huvudet är tjockt av pollenallergi, alldeles för många nya intryck, namn och nya processer.

Och jag faller faller och faller och önskar att jag aldrig lämnat mitt jobb, min trygga punkt, C. Och alla säger att det kommer bli bättre. Att det är så här att byta jobb. Men det här är något annat. Detta är något som känns i hela mig.

Jag visste knappt en månad efter jag börjat på nya att detta inte var rätt. Det handlar om praktiska saker som att man har ett "rättvisetänk" gällande flexibilitet, arbetstider och semesterupplägg. Man ser inte det individuella och besluten tas utifrån en produktionsmiljö utan att ta hänsyn till det också finns tjänstemän i organisationen. det lovades mycket som jag absolut inte alls kan känna har infriats. Självklart kommer vissa saker falla på plats ju längre tiden går, men det finns också saker som jag aldrig aldrig kommer förlika mig med. Det handlar om personliga värderingar.

Så jag tänker på mitt nästa steg 24/7, sabbar sömn och har svårt att känna glädje. Börjar fundera på om jag är deprimerad eller håller på att gå in i väggen?

Jag vet att detta inte kommer släppa mig och jag vet det för att jag bytt jobb förr. Så varför bytte jag igen då? Jo, för jag var faktiskt redo, men jag var redo för en organisation som var redo för mig, som är villig att ge frihet och mandat. Jag ångar inte att jag lämnade men jag ångrar att jag bytte hit, så enkelt är det. Jag vet att jag får erfarenhet av detta och kommer komma ut starkare på andra sidan.

Så dyker 2 jobb upp som är intressanta. Inte i rätt stad men på helt ok pendlingsavstånd med möjlighet till distansarbete viss tid. Jag vet inte hur jag ska komma över det dåliga samvetet om jag lämnar redan efter 4 månader. men jag måste för jag måste följa mitt hjärta och mina värderingar. Jag är fan för gammal för att INTE göra det. Jag är lojal, men inte till vilket pris som helst.

Och på Teams fortsätter en gif-konversation med J....på avstånd men vi släpper inte helt. Igår hade min man druckit kaffe med henne, blev lite paff. Kanske inte gillar det men samtidigt måste jag lita på att han inte heller vill tillbaka till som det var förut.