It's wanting more that's gonna send me to my knees

Idag var det ljust när jag åkte till jobbet! Det var en så upplyftande underbar känsla och kanske börjar det sega och mörka på både insidan och utsidan ge med sig.

Jag har köpt hem ett förklimakterie-test för att se om det är hormonerna som gör att jag känt mig så låg. Jag ska prata med min läkare om det nästa gång jag ska dit. Jag vill vända det här och jag vill ta reda på den verkliga orsaken till varför jag inte känner mig tillfreds.

För känslan av att jag borde vara lycklig och nöjd förföljer mig. Kanske kommer jag fram till att jag behöver göra stora  förändringar i mitt liv, eller så är det bara något litet som behöver justeras. Eller så är det helt enkelt något hormon som är i obalans. Vad det än är måste jag vara sann mot mig själv.

Helgen som gått har varit så härlig, vi har kommit ur en förkylningsperiod hela familjen och sportlovet har varit lugnt utan några stora aktiviteter. Sonen har fyllt moppe och har påbörjat moped-utbildning. Det är STORT, jag älskar att barnen börjar bli stora och jag älskar hur kloka alla tre är. Sen är tonårshormoner verkligen inget att leka med, det kräver sina föräldrar. Och ändå vet jag att vi är så förskonade med relativt lugna barn som klarar skolan helt okej och har kompisar och verkar må bra - så bra en nu kan må i tonåren och högstadieperioden. Men jag ser dem växa och bli sina egna och det är så förbannat fint. De gör mig så stolta alla tre ❤