Det var så längesedan nu att jag nästan inte minns alla gånger vi kolliderat med varandra och inte kunnat ta oss loss. Att spänningen måste få utlopp någonstans. Vi dansar omkring på var sitt håll men vi har alltid ett öga på varandra.
Jag tror att andra gången var på ännu en resa. Ett halvår senare. Vi hade båda känt att det varit spänt mellan oss sedan senast och att vi borde lägga korten på bordet. Han hamnade i mitt rum. Jag förklarade att jag aldrig känt en sådan attraktion. Att vi kanske bara måste få det ur systemet, genom att prata? Han sa att om vi öppnar dörren kommer vi inte kunna sluta. Att han egentligen bara ville vara nära, sova ihop. Han stod nära och jag vet inte vem som tog första steget men vi kysstes igen och vi hamnade på sängen. Och vi ville bara vara hud mot hud. Men jag minns att vi stannade upp och såg varandra och försökte övertala oss själva att vi visst kunde sluta. Och jag minns att jag inte kände igen mig själv. Jag var helt orädd, öppen och....sexig. Och jag minns att jag förvånade mig själv genom att vara helt naken och ärlig. Och han kunde inte släppa mig, han smekte av mina kläder och undrade vad jag gjorde med honom. Sen fick jag min livs orgasm.
Efter det var vi tillbaka i en ovisshet, vi var vilsna och fick aldrig möjlighet att prata. För honom är det värre på ett sätt, han har en maktposition gentemot mig och skulle kunna förlora jobbet. För mig skulle det ändå innebär en otrolig skam. Mycket pga av den jobbrelation vi har, vi har ofta ganska mycket diskussioner som i andras öron kan låta hårda. Jag har haft mycket åsikter kring hans ledarstil och faktiskt inte riktigt gillat honom som person. Och där står vi fortfarande, vilket ju är så sjukt. En psykolog skulle nog veta exakt vad detta beror på, men jag skulle säga det är väldigt olikt mig. Jag är van att uppfattas som tydlig och mjuk.
Jag fortsatte prata med min man. Men jag berättade inte alla detaljer, jag var fortfarande så säker på att jag ville stanna i vårt äktenskap. Och han kände likadant, på något konstigt sätt fanns det inget att förlåta för han var också någon annanstans. Jag var inte känslomässigt involverad, men fysiskt. För honom var det tvärtom, för honom var det en känslomässig relation som hade en touch av fysisk attraktion som var odefinierbar och sekundär. För mig har det alltid varit den typen av intimitet som känts värst, att dela sina drömmar med någon annan. Vi var på två olika planhalvor och försökte lappa och laga det som fortfarande höll oss samman, vad nu det var. Så vi gav varandra tillåtelse så länge vi var öppna med varandra, något jag hade supersvårt med av någon anledning, förmodligen för att jag verkligen inte ville att han skulle bli sårad.
Jag kanske borde ge männen ett namn. Min man får heta B och han på jobbet J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar