han, med litet h.
Han gör mig fortfarande knäsvag. När han ringer, när han inte riktigt vill lägga på. När han så uppenbart saknar mig. Eller är det mina hjärnspöken. Är det bara jag som är hooked. Är det inbillning. Jag tvivlar och tänker att det är ju lika bra. Men han ringer och jag märker att det inte bara är jag.
Vi ser varandra på ett sätt som jag tror är unikt för oss. En dans som vi gillar i all den här jävla sorgsna världen. Han pratar om nästa år, om allt kul som vi ska få att hända då. Han vill veta hur jag mår. Han vill veta att jag klarar mig fram till nästa år när allt roligt ska hända.
Och ibland vill jag bara säga det. Säga det förbjudna, Säga att jag vill ha honom. Att allt det mörka skulle lätta om vi bryter mot reglerna. Men han funkar inte då. Han hade inte klarat det. Och jag hade sabbat så mycket fint.
Jag dricker för mycket bubbel hos en kompis och vill berätta allt. Men jag är lojal. Jag berättar istället att jag har sökt ett annat jobb. Ett jobb som skulle innebära att jag och han inte skulle jobba tillsammans mera. Det fina skulle ändå vara att vi fortfarande hade befunnit oss inom räckhåll, i samma cirkel. Och även om det inte har något att göra med att jag sökt det här jobbet, kan jag inte låta bli att veta att det är en silver lining. Att jag inte måste bryta helt. Att det fortfarande finns en chans att få vara nära. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar