Samma procedur nästan varje fredag, ibland även andra dagar.
Vi hittar på ursäkter för att få upp varandra på skärmen, vi avhandlar ärendet snabbt. Resten av tiden skojar, tramsar vi och ser vi varandra i ögonen. Och det är en ton som jag bara inte kan sätta fingret på. Och jag blir helt varm, jag vill inte vara på andra sidan skärmen. Jag vill vara där han är. Jag ser att han anstränger sig för att få mig att skratta. Han vill att jag ska bli en pöl.
I veckan sågs vi live och jag ville bara var nära honom. Men istället blir jag avfärdande. Fast jag vet att jag såg mig i spegeln tio gånger innan jag gick hemifrån i en snygg klänning och håret lagom busigt. Och han vet det, det drar honom närmare och han blir förvirrad när jag spelar ointresserad. Och jag behåller våra samtal i huvudet och vi ser på varandra länge och jag blir nästan tokig. Jag drar efter andan och får påminna mig om verkligheten. Om de andra människorna som jag älskar och som behöver mig.
Men på måndag börjar dansen igen och jag är helt säker på att vi bidar vår tid och inväntar ett tillfälle att vara hudnära igen. Jag vet inte vad som kan få mig ur den här spiralen. Jag vet inte ens om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar