Jag vet att jag gått runt här hemma och varit likgiltig de sista månaderna. Jag vet att jag varit otroligt introvert och inte delat med mig och öppnat upp. Och han förtjänar inte det, inte alls.
Jag vet att jag ger honom alldeles för lite kredd för han är ju mitt ankare, mitt lugn och han som i ärlighetens namn håller ihop vardagen. Han ger 100% för familjen nästan alltid. Han kör och hämtar barn till oändliga träningar och aktiviteter. Han pratar mjukt till tonårssonen som fortfarande har ADD-beteende och låser sig alla möjliga och omöjliga situationer. Han vet vad jag tycker om och inte.
Men han är inte mitt allt och jag har alltid varit tydlig med att jag inte kommer kunna vara allt för honom heller. Att jag inte vill ha det så. Och det låter så fruktansvärt bortskämt, för jag vet att jag har det så bra. Och ändå är det aldrig tillräckligt. Jag är på något sätt aldrig nöjd, eller handlar det om att jag känner att jag inte har utforskat det jag vill? Jag har det som så många andra drömmer om - men det kanske inte är min dröm.
Ibland känns det som att B fått allt han ville ha. Han har en familj, en hus, en båt. och en fru som på många sätt är hans motsats. Som kan vara ambivalent och lite skavig men som livar upp livet och vardagen.
Jag blev full i skratt när vi tittade på "...And just like that" (SATC reboot) när Miranda lämnade Steve (gud så oempatiskt det lät). Men det var lite det samtalet jag haft i huvudet så många gånger.
Miranda frågar oförstående om det här livet verkligen gör honom lycklig. Att sitta på soffan alla kvällar i veckan, inte ha speciellt spännande sex och upprepa det år efter år. Och Steve ser lika förvånad ut som Miranda är oförstående och svarar att han trodde att det här var det som båda två ville ha. Helt olika våglängder men som fungerat så länge.
Men så fort jag börjar tänka tanken att lämna så kommer den där listan på varför det är så fel fel fel. Och varje gång resignerar jag och fortsätter vänta...vänta på att verkligen veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar