Jag är tom på ord och energi. Men någonstans måste frustrationen ut. Och det är aldrig i tårar, inte när det gäller honom. Inte när det gäller vår storm som kommer och går, rör sig in och ut som en våg mot stranden.
Han öppnade sig som aldrig förr, han sa att jag betydde något. Han sa i stort sett att jag betydde så mycket att han inte visste hur han skulle gå vidare. Sedan ringde han mig och tog tillbaka allt.
Jag vet ju själv inte alltid vad jag vill men jag vill att vår relation utvecklas och blir passion och nyfikenhet. Jag vet att jag är farligt nära att känslorna tar överhanden. Och jag har vetat länge att jag bara borde vända och gå. Att vi inte kommer nå dit jag vill. Men all den frihet jag har i min primära relation betyder inte så mycket om jag inte får utforska den med honom. Då vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den. För mig är han den perfekta mixen. Den perfekta mixen av passion, attraktion och otillgänglighet då vi inte vill ha en djupare relation med varandra.
Den största frustrationen handlar nog om just det, att han inte befinner sig där jag är. Att han inte vet hur han ska skilja på passion och kärlek. Han vet inte hur han ska hantera det han känner, för mig. Jag har alltid slagit det ifrån mig, troligtvis på grund av min egen dåliga självkänsla. Jag har nog alltid tänkt att han egentligen inte känner något för mig som människa. Jag är ett äventyr som kunde varit vem som helst, när som helst. Men jag har nog haft fel. Det sättet han sade orden på, det såg ut som självplågeri för honom. Som att de där förbjudna orden legat och grott i honom i flera år. Han räknade upp hur många gånger och vid vilka tillfällen han känt så här. Situationer jag alltför väl känner igen, för de har betytt något för mig också.
Att förstå detta samtidigt som han ringer mig (i en roll som är allt annat än privat). Och säger orden att han förhastade sig och ber om ursäkt. Det landar djupt ner i själen och det gör ont som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar