I'm not saying do it anyway But you're going to

Så går det några veckor, vi kommunicerar under radarn och allt känns utanpå kroppen. Jag är fortfarande i en dimma och vet varken ut eller in. Anledningen är att jag har varit här förut, han ger lite av sig själv och jag min dumma gås går på det varje gång.

Så kommer samtalet, vi sitter i var sin bil och det stormar utanför. Han säger att han tvekar, att han får dåligt samvete och att han inte vet om han kan gå vidare med detta. Jag säger att det var han som startade igång allt men att jag förstår och att jag ju vet att han inte har samma friheter på sin kant. Han gör ett försök att lägga över ansvaret på mig, att det var jag som hörde av mig. Jag svarar ganska kallt att när jag frågar om vi ska äta lunch betyder det inte "kom till min arbetsplats och kyss mig". Han håller med och säger att han hoppas att vi kan fortsätta vara vänner. Vi lägger på och jag är helt jävla stum, tårarna kommer och jag vill slå mig själv i ansiktet för att jag varit så dum. Jag visste ju att det är å här det blir. Han bekräftar mig och det som finns mellan oss, ett litet hopp om att han vill något mer - och sedan krossar han mig.

Jag hade kommit så mycket längre den här gången. Jag hade vant mig vid tanken att vi aldrig skulle hända, jag hade bytt stad och började släppa det gamla, började släppa honom, började vänja mig vid tanken på att friheten jag har kanske kan fyllas ut av någon annat eller något annat. Eller kanske inte alls och det hade börjat kännas helt okej. Jag vet inte om jag är tillbaka på noll, minus eller plus. det kommer ta tid att smälta och jag kommer bli arg, jag kommer reagera men jag vet inte hur ännu.