Efter den sommarnatten fick J kalla fötter. Han fick lite halvt panik, ångest och allt på en gång. Han såg till att bli ensam med mig på jobbet och var supertydlig med att detta hade varit sista gången. Det kan gå riktigt illa för oss båda om vi fortsätter så här. Rent rationellt hade han ju såklart helt rätt. Det skulle bli pinsamt för oss båda om detta kom fram och på hans sida familjemässigt skulle det betyda slutet. Så jag backade, jag stängde av honom.
Det gick några månader och vi var iväg igen. Jag tror att vi båda hade förberett oss för att undvika varandra, dock svårt i en grupp om tre. Någonstans på natten var han hos mig igen och vi sa att kanske skulle rensa luften. Att vi ändå känner att jobbet funkar men att det är svårt att glömma och låtsas som att inget hänt. Jag markerade till och med genom att stå på andra sidan rummet. Vilket ju blev löjligt och jag minns att vi skrattade åt det.
Jag frågade vad han ville. Han ville ta i mig och jag kunde inte förneka att det var det enda jag ville. Jag berättade om min och B:s överenskommelse och sa att det inte ens var jag som var låst. Hans blick brände i mig när jag berättade det där och jag var inte på andra sidan rummet längre, jag var någon annanstans, där hans fingrar grävde sig in i mitt hull. Där han tog tag i mitt hår bestämt men varsamt för att kyssa min hals. Där mina fingrar knäppte upp hans skjorta. Och vi var förlorade igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar