Kissing other people...

När man vet så vet man. När magkänslan är tecken som man ignorerar. När man undviker ämnet för att man är rädd för svaret...

Jag såg det redan från början. Det fanns en gnista mellan dem. Min man och den andra. Söt, självsäker och lyckad på jobbet. Så mjuk och barnkär, så lugn men ändå glimten i ögat. De är så lika men ändå inte. På något sätt klickade hon och jag också och vi blev vänner. Vänner som pratade och öppnade oss för varandra. Vänner som delade attraktion för samma man- min man. Ju mer deras attraktion växte, desto mindre ville jag vara med. Jag drog mig undan, blev ingen trevlig fru, var gärna iväg med jobbet. Jobbade gärna länge, tränade mycket. Och tänkte att vad bra att han har henne när jag är borta, då kan jag få mer tid för mitt. Men det funkade inte riktigt så.

Tillslut blev hela familjen lidande. Tillslut började vi att tycka mindre om varandra, vi slutade lyssna. Precis som Mollys sjunger, "Nu fyller vi mest ut en tystnad. Vi frågar men har slutat lyssna". Och det var hemskt. men jag började jag prata och fråga och undra. Och han hade inte fattat, han hade inte fattat att han tyckte om henne, mer än som vän och han hade inte fattat att det kanske gått för långt. Och vi pratade och grät och undrade om allt var över. Men vi ville båda samma saker, vi ville ha kvar vår familj och vi ville kämpa. Samtidigt fanns hon fortfarande där och det liv jag skapat vid sidan av gick inte bara att stänga och vi levde i ett vacum i över ett år. Vi missförstod , förstorade och älskade. Men vi kom på något konstigt sätt varandra närmare än någonsin. Samtidigt var det som ett öppet sår, något som skakat oss i grunden och något som inte stängdes.

Och jag...jag hade mött någon som var som henne, fast det var en han. Han gjorde att min kropp gick i lågor bara av en blick. Han lade en hand på min hud och allt försvann. Skillnaden var att jag aldrig blandade in honom med familjen. Han har alltid varit något parallellt. Och jag har varit öppen mot min man att attraktionen finns och att vi varit fysiska.

Det handlade inte om barnen varannan vecka, att jag ville veta allt om honom, att bli kär. Det var inte han med stort H. Det var en rå, djurisk attraktion, en elektricitet som inte går att ta på. En passion som jag aldrig varit med om. En jag-kapitulerar-ta-mig-hur-du-vill-spänning. Det låter sjukt, jag vet. Men så var det. Och vi höll emot, vi stretade emot med allt vi hade- i ett år.

Det var här min man faktiskt öppnade dörren på glänt. Han förstod att jag kanske skulle glida iväg om jag inte fick frihet. Men vi gjorde nog saker i fel ordning och pratade för lite om gränser och förväntningar.