Okej, jag kanske borde berätta lite om mig själv så att det inte blir helt fel bild här. Jag tror att de flesta vet och förstår att det finns många lager och toner av olika människor. Jag har nog alltid varit väldigt lätt att läsa och jag vet att jag ses som en känslostyrd person. Den berömda spindeln i nätet och den som gärna hittar på roliga grejer.
Jag träffade min man (B) när jag var 19 år och han 25. Vi förlovade oss efter fem år, gifte oss ett par år senare och sedan följde tre underbara barn i rask takt. Han är lugnet, bomull och rationell. Jag är det vilda, sociala och överraskningarna. Han är inte kommunikativ och ganska tystlåten. Jag är ofta i centrum och höjer rösten när jag diskuterar.
I alla år har vi kompletterat varandra, jag har satsat mycket på jobbet och varit tydlig med vad jag vill. Han har inte alls vetat vad han vill jobbmässigt men alltid varit otroligt duktig på det han gör. Jag vill avancera i karriären och han har velat vara hemma med barnen.
Självklart gör våra olika personligheter ofta att vissa saker skaver.
För två år sedan hände något i vårt förhållande som skakade oss i grunden. Han har alltid varit otroligt traditionell i sina värderingar och jag följsam i det. Jag har alltid varit lite rädd för att bli som mina föräldrar, de gör ALLT tillsammans. Men de är inte det där gulliga kärleksfulla paret som klappar varandra på kinden och kompromissar. Nej, de gör allt tillsammans men tjafsar också om precis allt. Jag tror det är därför jag alltid varit noga med att ha ett eget kontaktnät, mina egna vänner och egna intressen. Han- not so much, hans vänner är visserligen hans gamla barndomsvänner- men numera är det mer "våra" vänner. Han har aldrig haft någon nära vän som han berättar allt för, det har varit jag som haft den rollen för honom.
Därför har det kanske blivit lite automatiskt så att han gjort mer saker med barnen eftersom jag har mer omkring mig. Inte minst jobbet. Jobbet som jag verkligen älskar, trivs med och utvecklas så mycket igenom. Det blir lite jobbresor kanske 4-5 ggr/år men inte mer och aldrig längre än två nätter så jag tycker själv inte att jag är borta mycket. Men det klart att det gör att det uppstår diskussioner. Jag brukar tänka i mitt stilla sinne att det aldrig varit några konstigheter om jag var man, jag är den som tjänar mest och också jobbar mest- och därmed lägger lite mindre tid i hemmet.
Hans traditionella värderingar handlar också mycket om trohet och att inte förstå att man kan vara attraherad till andra. Och jag har varit följsam i det, för jag vet vilken fantastiskt fin man jag har. Jag har som jag skrev tidigare aldrig egentligen varit attraherad av någon annan under vårt förhållande. Det har dock varit många nya kontakter iom att jag bytt jobb en del under de senaste åren- vilket såklart kräver mer tid och relationsskapande.
För drygt tre år sedan blev våra barn bästa vänner med en tjej som bor i vårt område. De var oskiljaktiga. Och i samma veva började vi umgås hennes föräldrar. Det var så enkelt, vi bor nära, trevliga, roliga och barnen lekte konstant. Men efter ett tag skiftade parumgänget till att mamman och min man hängde mer och mer ensamma med barnen när jag och hennes man jobbade/var på annat. Också väldigt praktiskt kan tyckas....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar