Idag var det bara jag och J. Och jag ser på honom att vi har så mycket vi vill säga. Men vi är på väg till en affärslunch och det passar sig inte att prata om vad vi varit med om tillsammans då. Vi pratar jobb och jag är rätt kylig. Och inom mig är det en låga som aldrig slutar brinna. Jag vet att det här som vi delar egentligen mest tär på oss. Och han brukar säga att vi kommer sluta i katastrof. Jag vägrar vara den som släpper på spärrarna och vägrar ta upp ämnet på bordet. Vi har gjort det så många gånger och jag blir bara nedslagen. Han panikar och flyr, jag respekterar och blir indragen igen. Den här gången värre än någonsin. Vi vet att vi inte har anspråk varandra men beter oss som att vi har det. Och vi vet att vi kunnat vara helt jävla magnifika tillsammans men ingen är beredd att ta det klivet- vilket är det bästa.
Jag har tänkt tanken. Tillåtit mig att fantisera. Om hur det skulle vara att leva tillsammans på riktigt. Jag vet svaret efter 3 sekunder, jag hade a l d r i g litat på honom. Hur mycket jag vet att det vi har är speciellt. Lika väl vet jag att han inte är en man som kan hålla fingrarna och kuken i styr. Jag hade aldrig kunnat slappna av och vi hade kraschat så jävla hårt.
Jag vet att jag springer med den bästa flocken nu. Jag vet också att överenskommelsen med flocken är fucking skör. Så jag sitter still i båten och låter honom leda, precis så han vill ha det. Precis så som jag får ut guldkanten på båda liven. Precis så jag får njuta till fullo av spänning, attraktion och jakten. Och jag längtar redan till nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar