You know that you make it shine And it's you that I've been waiting to find

När vi träffades jag och B. Då var jag nitton, han tjugosex. Jag visste att han var en av de bästa redan då, jag visste att han skulle vad som helst för att vi skulle hålla. Och jag hade rätt. Han är en av de bästa, men han är också min raka motsats i mycket. det har alltid varit en styrka, alltid en pusselbit, alltid ett lugn till min storm. Men kruxet är att när man lever med en person som utifrån alltid ses som snäll, vän och kanske ibland lite svag så blir den andra parten molnet, den som styr, som bestämmer. Och javisst, jag har starka åsikter, men jag låter också honom bestämma det jag inte själv har full koll på. Jag säger vad jag tycker men han har sista ordet. 

Men jag har märkt de senaste åren när det är han som har låtit oss falla isär, är han har tittat åt ett annat håll och låtit mig falla så blir det extra tungt att bära. Att jag vet att den största delen av de som känner oss aldrig kunna tänka sig att han skulle vara den som byter riktning och att det förmodligen isåfall är mitt fel, för jag är ju den hårda, bossiga och viljestarka. Någonstans har jag blivit den som tar alla beslut om vårat sociala liv. Jag tar ansvar för vad vi ska göra framåt, våra drömmar. Han är fantastisk på många sätt, jag har inte alls de problem som många andra kvinnliga vänner berättar om. Vi delar på hemmets ansvar, vi delar på ansvar kring barnen. Men inte det sociala. Och jag vill ha min egen upplevelse om mitt liv, jag vill känna att jag har egna intressen och jag vill göra mina egna grejer. Så när jag planerar sånt som bara rör mig känner han sig exkluderad. Men jag VILL ju att han själv börjar tänka på vad han vill göra och ta vissa beslut efter det. Jag blir ledsen över att han säger att han inte har tid för att han lägger sin tid på vårt gemensamma och ger mig dåligt samvete för det. Men jag försöker förklara att min prioritering ser annorlunda ut, jag drömde aldrig om detta livet på samma sätt som han gjorde. Jag älskar vårt liv på många sätt, hus, barn och ordnat. Men samtidigt ångrar jag att vi inte stannade upp före detta livet och att jag sade vad jag ville göra först. Jag ville bo i stad, resa utomlands och ta risker. Jag ser inte framför mig att vi ska bo kvar i huset och inte ens denna staden när barnen är utflugna och gör sin egen grej. Jag känner att jag har kompromissat, samtidigt som jag är tacksam för allt vi fått uppleva tillsammans som familj och all kärlek vi har för varandra. 

Jag vet vad jag har, och det är något jäkligt bra. Men hjärtat längtar till något annat ibland och jag hoppas att vi kommer uppleva det också.