Att finnas men inte alltid bli sedd

Det här som händer just nu, framförallt i USA men också här hemma. Black lives matter. Jag har varit så tyst om det. Jag som alltid tar diskussionen för feminism, för jämställdhet och att ta ställning. Kanske sitter det mer rotat än vad jag någonsin trott. Kanske är min skam så mycket djupare än vad jag vill erkänna. Kanske är jag faktiskt rädd. Kanske det som händer nu är vad som får min rustning att falla. Den där rustningen som så få vet om, bete dig svenskt, anamma alltid den svenska kulturen, var inte besvärlig, prata inte om rasism.

Men jag är omgiven av människor som aldrig någonsin kommer förstå hur det är att vara på mottagarsidan av strukturell rasism. Min upplevelse är att den rasismen som uppmärksammas i BLM aldrig annars adresseras som rasism i det samhälle vi lever i. Den rasism som det pratas om i vårt samhälle handlar mestadels om människor med annan kultur. De flesta jag känner förstår inte hur privilegierad de är pga. sin vithet. 

De flesta jag känner har nog inte reflekterat över hur rädd jag är att mina barn ska bli kallade n-ordet pga. deras ljusbruna hud. För det finns inte ens i deras värld att det ska hända deras egna barn. De behöver inte fundera på vad det kommer göra med dem som människor. Hur jävla djupt skammen sätter sig av att bli kallad 'annorlunda' på olika sätt det kan vara frågor som "var kommer du ifrån", "vad bra svenska du pratar" "Du behöver väl inte sola höhö". Eller få glåpord kastade efter sig pga. sin hud. Deras barn kommer inte från ung ålder fundera på varför deras hud gör att de blir behandlade på ett visst sätt ibland verbalt och ibland fysiskt. De kommer inte heller bli tvingade att acceptera att världen är så här, att hela tiden se hur samhället exkluderar. 

Jag har flera exempel som är så vansinnigt basala men som är en påminnelse om att vi inte kommit längre. Och att vi som inte är vita inte är lika viktiga. Jag vill inte prata om hur många ggr jag blivit kallad fula ord, varit föremål för diskussioner som handlar om att "jag absolut inte är rasist men..." Hur många gånger mina vita bekanta aldrig stått upp för mig- det är inte lätt att skriva för jag förstår ju att de inte förstår. Men det rotar sig och tar sig under huden.

1. Jag bor i en stad, en mellanstor stad med affärer, och köpcentrum. Inte i någon av alla de butiker finns det en enda foundation som passar min hudton. För ljushyade finns en uppsjö. Som jag sa, basalt men det säger någonting om hur man viktar saker.

2. Inte heller någonstans i någon butik har jag hittat strumpbyxor som ska matcha någon annan hudfärg än ljushyad.

3. Man använder fortfarande benämningen" hudfärgad" för olika produkter som helt uppenbart bara passar en ljus hudton.

Jag hade kunnat hålla på länge. Alla de här till synes små sakerna är självklara för en ljushyad person. Inget av detta är i sig ett stort problem. Det är strukturen i det som är problemet, att man inte ens försöker tänka människor i alla färger och former utan systematiskt skapar ett samhälle som passar en ljushyad person. Och det finns såklart många minoriteter, men det förminskar inte det faktum att Black lives matter behövs. 

Jag uppskattar att vita faktiskt pratar om och uppmärksammar privilegiet man har som ljushyad i den debatt som sker nu. För ärligt talat är jag jävligt trött på att ta kampen när mina vänner inte ens fattar att de har ett försprång enbart pga. sin hudfärg. Det kanske faktiskt är de med privilegiet som ska ta kampen, förstå den och förändra.