Så är vi tillbaka från semestern. Hans ansikte på skärmen, hans välbekanta röst, ögon och mun. Den första veckan känner jag ingenting. Det är som att jag är avdomnad och immun mot honom. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag och sedan fredag. På fredag efter lunch vaknar något i mig, någon slags gnista som får mig ur balans. Jag får djupandas framför datorn för att inte ta upp telefonen och ringa honom. Han är ledig och jag hade tänkt att jag skulle få prata med honom.
På måndag är det samma sak igen, hans ansikte på skärmen. Hans smilgropar och skämtsamma ton. Jag är avdomnad men mild. Sedan ringer han. Vi pratar om veckorna som varit, om hur vi mår och jag säger att jag hatar det här corona-läget. Jag har på tungan att jag saknar honom men jag biter mig i tungan istället.
Vi är tysta och han säger, du och jag har inte setts på länge, när ska du och jag ses?
Jag svarar inte på frågan men lämnar telefonsamtalet med vetskapen om att vi absolut inte är över och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar