"Kom ner till jobbet till veckan så att vi får ses" säger han mitt i ett samtal. Jag vet inte svarar jag. Det gör nästan ont med tystnaden mellan oss. Så spelar ett litet leende i min mungipa och han ler stort mot mig genom skärmen. På torsdag är jag nog inne säger han. Mmm jag kanske kommer ner då.
Jag var där - inte han, och jag kände att jag blottat mig totalt. Varför i helvete gör jag honom till viljes. Vill han bara se om jag gör som han säger. Tidigare är det han som varit svag, nu är det jag. Den här isoleringen har fått mig att bli nedstämd och gnistan börjar slockna. Jag letar bara efter något eller någon som kan tända den. Jag är inte närvarande någonstans. Jag leder inte mitt eget liv, precis så känns det. Det känns som att jag behöver bli arg för att bli hörd. Det är inte en glad känsla, jag behöver hitta tillbaka till mig själv- men hur? Och vilket jag vill jag hitta tillbaka till, det där jaget när saker var mindre komplicerat och livet tickade på. Ett det där jaget när den vilda vaknat och tog vad hon ville ha. Jag vet inte själv faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar