Ibland vill en bara slå sönder de här väggarna. Men självklart vet jag att det inte är väggarna som är problemet, det är Corona. Som begränsar, förpestar och gör oss deprimerade. Lite regn och grått väder på det så vill en ju bara skrika rakt ut. Och ändå har jag så mycket att vara tacksam för, jag vet ju det. Jag har en familj. Jag är inte ensam. Goa barn som håller humöret uppe, som dessutom fortfarande får gå till skolan vilket gör att jag kan vara effektiv några timmar om dagen. En man som verkligen försöker vara förstående. Han själv har dock en vardag som knappt förändrats.
Men det är så blah allting. De små ljusglimtarna som igår när jag tog en promenad med en av mina äldsta vänner håller mig någorlunda sund genom detta. Det är saker som att jag får glädjeskutta för att hon äntligen hittat sitt hus till sig och sina troll. Som börjar komma tillbaka från en jävla dåligt förhållande.
Och så J....som ringer och aldrig vill lägga på. Som jag ibland får stålsätta mig ifrån att säga "kom hit och ta en kaffe" till. För den där spänningen är tillbaka och den här gången kommer ingen ta steget. Den här gången håller vi oss inom ramarna, inom väggarna. Men jag blir snart tokig. Jag vill ut och skrika, röja och riva alla murar. Jag vill vara lite galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar