De senaste veckorna har varit kaotiska. På jobbet. hemma har det varit otroligt harmoniskt, hektiskt och fullt ös med barnens aktiviteter, förkylningar och annat. Men jag och B är väldigt nära varandra. Vi ligger mer än vanligt och vi är fysiska rent allmänt. Det är mysigt och jag tror att tilliten faktiskt börjat byggas upp igen. Sen är jag medveten om att det faktum att vi verkligen har en fungerande vardag gör att det också blir en trygghet. Det är inget dåligt med det, men det ger en grundtrygghet som blir ett incitament för att stanna. Och ibland känner jag definitivt att jag känner att jag "får jobba med det jag har", kanske orättvist men jag tror han känner det samma. Vi älskar varandra, vi funkar tillsammans, vi har en respekt. Och ändå är det ibland annat som pockar på.
Jag kan fortfarande känna att han ibland inte riktigt gillar när jag prioriterar vänner framför familj, samtidigt som han ser hur gott det gör mig. Och han känner att jag ibland inte gillar när han blir för fyrkantig och needy. Men till stor del har vi det så jäkla bra.
Och så J, en anledning till att det varit kaotiskt är omorganisation på jobbet. Vi har kommit längre ifrån varandra rent strukturmässigt men kommer jobba nära i vissa frågor. Rent jobbmässigt har det blivit bättre för mig så jag är ändå nöjd. Men vissa andra kollegor har hamnat i kläm och det gör mig ont att se besvikelsen. Det kommer bli bra i slutändan. Den här jävla coronan dock, vilken social-relationsdödare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar