Försöker spela svår och stå emot Men du river mina murar Jag vet inte vad du gör Men allting som du gör, det gör mig svag

Jag försökte göra allt rätt. Respektera "vårt beslut", inte vara nära. Inte vara den som är den. Inte bjuda in. Vara neutral. Och jag var så jäkla stolt, jag hade en bra kväll. En rolig kväll. En pangkväll.

Så stod han där på dansgolvet med någon annan, med någon som uppenbarligen förväntade sig en fortsättning efter dansgolvet. Som gjorde mig ledsen. Jag valde att ta "the high road". Jag gick därifrån för att slippa se, för att inte bry mig, för att inte få ett bryt, för att jag någonstans förstod att detta var hans sätt att sätta punkt. Jag sa till mig själv att "vi är ingenting", vi får inte vara någonting, jag har inte rätt att göra en grej av detta, jag är ingen för honom och jag ville inte se mer. Och han gick, följde henne och jag förvånades över hur ont det gjorde.

Jag blev uppskopad i en varm famn, i någon som såg mig, som redan visste. Och som också visste varför detta hände. Han tog min hand och sa- nu går vi och pratar och kör en riktigt bra avslutning på kvällen. Och han som jag visste var en vän, visade sig vara bådas vän. Han visste något som jag inte visste. Rummet vi hamnade i tillhörde J. Han visste att J skulle komma tillbaka. Och J visste att jag var där. Det tog mindre än en timma så var han där framför mig igen - ensam. Och jag bad om ursäkt för att jag var där, att jag inte visste att det var hans rum. Att jag och hans vän Y hade snackat och allt var lugnt.

Men J var glad, han var glad att vi var där båda två, vi pratade och skrattade och vi var en grym trio som bara hade kul. Y behövde gå så jag och J blev kvar - som alltid. Och hans händer tog tag i mig. Lade mig ner bredvid honom. En hand på hans bröstkorg, hans hand i mitt hår. Mitt ben över hans. Uppknäppta knappar och tunga andetag.

Du ville ju inte detta? sa jag. Jag ville precis detta, sa han. Men det är så svårt, så svårt att ha detta separat från våra vanliga liv. Jag vill inte vara fel, jag vill inte att det ska vara fel. Men det är fel. På måndag måste vi låtsas som att detta aldrig har hänt. Klarar vi det?

Och måndagen är här, vi har redan haft möten tillsammans, vi har suttit bredvid varandra och visste båda två vad som hände för två dagar sedan. Hans händer i mitt hår. Min tunga i hans mun. Våra ben intrasslade i varandra. Hud mot hud, inuti och utanpå. nedanför och ovanpå. Hans blick i min, i takt, otakt och allt däremellan. Och vi är tillbaka i den där dansen. På ruta ett, och jag är svagare än någonsin.