You're a cigarette and I'm quitting, I'm not gonna cry for you

Det kändes nästan som att vi gjorde slut. Jag och J, vi sa aldrig mer och menade det. Men det var ett sorts break-up som jag aldrig varit med om förut. Det var med någon som egentligen ville fortsätta och som jag ville fortsätta med. Men omständigheterna gjorde att det inte gick. Ingen var egentligen nöjd med beslutet- jag vet att jag inte var det iallafall och vi försökte bara vara väldigt mogna och nästan affärsmässiga. Jag respekterade det han ville och jag var tydlig med att jag gärna fortsatt men att jag inte ville komplicera det för honom, och kanske inte för mig heller.

Jag har haft väldigt clean avslut tidigare. Det har visserligen varit hjärtesorg och brutna löften, men när det varit slut har det varit slut. Och jag har kommit över relativt snabbt. Jag hatar att älta, det är bland det värsta jag vet. Och det draget hos andra människor är så otroligt osexigt.

Och nu när vi skulle iväg tillsammans igen ansträngde jag mig verkligen. Jag tittade inte på honom speciellt mkt och när han dansade men någon annan gick jag därifrån för att slippa se och plåga mig själv. Sen stod han framför mig med hundögon. Och jag var stenhård- du och jag finns inte längre. Du och jag är över- det var det DU ville. 

Men det betyder inte att jag tycker om att se honom med andra. Och att det inte gör ont. Jag sa att jag ville att han gick, och han gick. Men kom tillbaka med sån kraft att det tog andan ur mig. Och vi är tillbaka där vi började, men en lite större förståelse och ett starkare band som egentligen borde vara obefintligt. Och vi spelar oberörda och sitter på möten och jag ser hur han undviker att se mig. Och jag vet inte riktigt var jag vill vara. I hans famn, i ett annat hörn av världen, På väg åt något annat håll. Hans närvaro gör mig både lugn, galen och uppgiven. hur fan ska jag ta mig ur det här.