Vi sitter i en bil igen, jag och J. Vi är ute på uppdrag och har en timma på oss att leverera. Vi är lite obekväma för vi vet hur professionella vi måste vara. Vi pratar om olika saker, han tittar på vägen, jag ut genom fönstret. Vi undviker ämnet tills det inte går längre.
Han frågar mig rätt ut. Vad hände med Y sist? Jag vill inte svara och sitter mest tyst. Han pressar mig lite och jag säger att vi är vänner och har kul. Han säger "jag vet att Y gillar dig", han vill att det ska hända något mellan er". Jag håller andan och ljuger honom rätt upp i ansiktet, att det inte hände något. Det känns fel för han och jag har alltid kunnat prata, vara naket ärliga. För att allt vi gör med varandra är fel och vi orkar inte ljuga för varandra också. Jag kanske lever i villfarelse men för mig känns det så iallafall, jag vill vara ärlig mot honom för med honom kan jag visa den där nakna sidan. Den där som hatar lagar och regler, institutioner och bojor. Men till och med det har jag förstört nu känns det som.
Jag sitter i bilen alldeles svettig och skamsen. Samtidigt som han skalar bort sin attityd och berättar varför han inte var tillgänglig. Samtidigt som han ber om ursäkt för att han inte var tillgänglig och att han inte menade att avvisa mig. Att jobbet var tvunget att komma först den gången. Att han vill vara med mig. Att han bara inte vet hur. Att vi båda vet att vi inte kan låta bli. Och jag kan inte förstå varför i helvete jag satte mig i den här situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar