You said no one else, how could you do this, babe?

Det är någonting med att inte känna sig trygg i sitt eget hem. Att inte kunna röra sig fritt i sin trädgård utan att kunna slappna av. Att ha dåligt samvete för att inte kunna vara den värdinna man är van vid. Att inte kunna se sin man i ögonen för att det gör för ont. Det stora sveket var nog att han tagit det hem till oss. Hem till min trygga hamn. Två år senare är det fortfarande inte helt bra. 

Det kan komma över mig ibland fortfarande. Känslan när vi haft tacofredag tillsammans och de lämnade mig själv med hennes man. Som jag tyvärr inte känner mig bekväm med, och inte heller kommer bra överens med. De hamnade alltid själva i köket och fick mig känns mig så jävla ensam. De där gångerna när hon trängt sig på i våra badutflykter när jag uttryckligen sagt till min man att jag skulle uppskatta en familjeutflykt - bara vi. När de två alltid vid utflykterna hamnar ståendes bredvid varandra i vattnet, småpratandes, förtroligt. Och jag vet inte vad jag ska ta vägen med obehaget över mina känslor och hur det måste se ut. De är det gulliga paret och jag deras ensamstående kompis som är femte hjulet. Fy fan vad hemskt det kändes.

Jag fattar att de hade en vänskap i grunden. Och jag har verkligen försökt att se förbi deras attraktion. Jag har försökt separera det. Men det gick inte när deras "förälskelse" bokstavligt talat var på min tröskel 24/7.

Efter mkt tjat, gråt och ångest förra året när min man hela tiden ställde deras vänskap mot att han tyckte att jag inte gav upp/offrade något för familjen. Mitt "något" var alltså jobb och min fritidsintresse och träning. Han ville att jag skulle börja prioritera honom och barnen. Självklart skulle jag göra det jag tyckte var kul men han och barnen måste alltid komma först och vi skulle bestämma tillsammans. Jag fattade vad han menade, samtidigt kunde jag inte förstå att han likställde det med en relation till en annan kvinna som han uppenbarligen hade känslor för. Men det tyckte han.

Till saken hör att ja, han gör mycket hemma och med huset. Men jag tar till 100% ansvar för alla våra sociala kontakter, planering osv, och det är väl som i många förhållanden att det a l d r i g värderas. Jag slog bakut mot den uppdelningen och att hans grejer alltid prioriteras. Jag är också fruktansvärt trött på att jag initierar saker som han sen tar över och gör till hans. Han kan fan inte själv ta initiativ till att typ börja träna med sina kompisar och försöka hitta på ngt kul utan JAG gör upp planerna för HONOM och sedan kan han glatt ta över aktiviteten. I grunden är jag ju glad när han gör något utanför hemmet, men någonstans är jag lite bitter över att jag måste fixa allt sånt och att han inte riktigt ser det....

Jämställdhet är så sjukt svårt.