När vi ses är det som den mest naturliga sak i världen. När vi inte ses är det som det mest onaturliga i världen.
Alla är på kontoret olika dagar nu, för att försöka komma tillbaka i en normalitet. Mina dagar var inte samma som hans. Han justerade det. Nu ses vi på kontoret ibland istället för att aldrig ses. Jag vet inte om det är tillfälligheter eller om det är jag som inbillar mig. Att han verkar vilja ha mig nära, men inte för nära. I sin omgivning men inte i sin innersta krets. På avstånd men också hudnära. När han snuddar vid mig ibland rycker jag till som att jag blir bränd. Som att det enda jag vill är att hålla avstånd. Fast det är helt tvärtom.
Det är som en dans. Vi åt lunch tillsammans idag, ensamma. Men det är som att vi båda bara vill upprätthålla det normala och vardagliga. Jag skulle aldrig få för mig att prata om det som varit. Han bjöd med mig på en konferens som jag inte skulle varit med på. Detta är absolut professionellt och jag vet att han tycker att jag har en roll där. Men jag vet också att han gick emot andra personers viljor för att jag skulle få följa med. Jag vet att det kommer utbytas blickar, men jag är ganska säker på att vi kommer hålla oss neutrala. Jag bara funderar på var min frustration kommer sippra ut för jag tänker redan på hans hud mot min. Han läppar mot min tunna hud. Hans fingrar, hand tyngd, vår andhämtning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar